Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Jag tror också att det är ungefär så det ligger till.

Om man använder en definition av begreppet ”psykisk störning” som åtminstone någorlunda stämmer överens med den som gemene man skulle ge, så är jag fullständigt övertygad om att jag inte lider av en sådan eller någonsin har gjort det. Men det bemötande jag fick av somliga av läkarna i Linköping, både på universitetet och i sjukvården som patient, gör att jag inte riktigt litar på svenska läkare längre. Ibland går rädsla och grupptryck ut över vetenskapligheten. Rimligtvis skulle emellertid även en från LiU oberoende svensk läkare med enkelhet konstatera att jag inte lider av någon ”psykisk störning”.

Men som du vet befann jag mig i djup kris häromåret, och agerandet från lärarna och rektorn på läkarprogrammet i Linköping gjorde mig så otroligt chockad att jag helt enkelt inte orkade med processen. Ännu i dag, halvtannat år senare, upplever jag posttraumatisk problematik från deras behandling av mig. Det är så pass att jag skulle undvika att söka sjukvård om jag blev sjuk. Att bemöta en människa i djup kris med iskall kyla kan ge henne men för livet. LiU höll bokstavligt talat på att orsaka min död.

Det är också så att jag förlorade alla pengar jag hade som student på läkarprogrammet, så jag skulle ändå inte ha råd att studera mer. Ännu värre är den posttraumatiska problematiken: såren som läkarna och rektorn gav mig kommer att ta årtionden på sig att läka, och under den processen vet jag inte om jag skulle orka studera.

Hur som helst skulle jag kanske vilja ha en sådan läkarundersökning utförd, men jag kommer inte på egen hand klara av att skriva till HAN om det.

Jag hyser f.ö. en önskan om att anmäla Linköpings universitet eller staten, men jag vet inte hur man gör.

Andreas Rejbrand