Halsproblemen har blivit mer påtagliga den senaste månaden.

Vissa dagar upplever jag en uttalad obehagskänsla med lätt till måttlig smärta i munhåla eller svalg. Vid senaste anfallet häromveckan valde jag att ta en terapeutisk triad (paracetamol + ibuprofen + oxazepam), vilket kan uppfattas som en aningen aggressiv behandling, men med tanke på att mina typiska årliga förbrukningar av dessa preparat går att räkna med ena handens fingrar föreligger ingen nämnvärd missbruksrisk.

Hade det rört sig om en vanlig virusfaryngit hade smärtan kommit tillbaka inom åtta timmar, men som väntat kom den inte tillbaka alls. Senaste veckan har jag nästan inte känt av halsen över huvud taget, kanske för att jag har haft mycket att göra.

De dagar halsen gör sig påmind känns det som om det kommer att bli en lång och svår vinter. Det gäller, som vanligt, att jag håller mig fullt sysselsatt och undviker att tänka på LiU och virus.

Vad gäller virus är det också viktigt att hålla sig fysiskt borta från dem, i synnerhet med tanke på den återigen kraftiga smittspridningen av det nya coronaviruset. Det som är bäst för min OCD och PTSD sammanfaller med det som är bäst för samhället.

Förutom mina vanliga hygienrutiner har jag börjat att undvika alla typer av folksamlingar. Bortsett från att jag går till jobbet så lämnar jag bara lägenheten för att handla livsmedel två gånger i veckan, och det gör jag strax före stängning klockan tio på kvällen, i hopp om att möta en mycket glest befolkad butik.

Tyvärr är det sällan jag tycker det är tomt nog, ens då, och tyvärr är folk dåliga på att hålla avstånd. Om det är kö i kassan ställer jag mig tre meter bakom framförvarande kund och hoppas att en eventuell kund bakom mig ser hur jag tänker och också håller tre meter till mig. Men inte. Vanligtvis ställer de sig blott en meter bakom mig och andas och pratar med varandra.

Mer allmänt blir jag ledsen när jag i media ser rapporter om trängsel i köpcentra (att nöjesshoppa är knappast ”nödvändigt”), i kollektivtrafik, på fester. Eller när intervjuade shoppare skojar bort riskerna.

Vi har redan sett över 6 000 dödsfall i Sverige, många fler som blivit svårt sjuka, överbelastade sjukvårdsarbetare och allt fler rapporter om långtids-covid-19. Det senare syndromet (eller syndromen) verkar vara förhållandevis vanligt och verkar drabba även unga och friska – och det medför väldigt mycket lidande under väldigt lång tid (hur lång tid är det ingen som vet).

För egen del har tanken slagit mig att jag skulle kunna flytta till en avlägsen plats på norra Grönland.

Med flera mil till närmsta granne skulle även jag tycka att avståndet var tillräckligt. Skämt åsido vore det otroligt skönt att helt slippa rädslan för virus, att veta att det helt enkelt inte finns några virus som kan infektera mig. Det är också ljust och fint på sommaren.

Men jag antar att nackdelarna överväger. Till exempel kan jag ge mig sjutton på att det första som skulle inträffa efter att jag packat upp mina saker i en stor, fin stuga långt bortom all civilisation, är att jag drabbas av njursten.