Jag har alltid varit ”väl medveten” om vikten av goda personliga hygienrutiner för att minska risken att bli sjuk eller att själv sprida smitta till andra. Och de senaste åren har jag utvecklat en ganska kraftig fobi för vinterns smittor. Så jag är ”väl förberedd” för de hygienrutiner och beteenden som nu rekommenderas av myndigheter världen över i syfte att hantera covid-19.

Några av mina hygienrutiner i korthet:

• Jag tvättar alltid händerna noggrant när jag kommer hem efter att ha varit ute. Det rekommenderas att man tvättar händerna åtminstone 20–30 sekunder, men jag tvättar i en minut. Jag är noga med att skrubba alla delar av händerna: handflatorna, handryggarna, mellan fingrarna, tummarna, fingertopparna, nagelbanden. Efter noggrann intvålning och skrubbning sker noggrann sköljning, också den med skrubbande.

• När jag varit ute och handlat tvättar jag händerna två gånger: först direkt när jag kommer hem, och sedan en gång till efter att jag packat upp varorna (som kan ha virus på sig) och tagit av mig utekläderna (samma anledning), men innan jag tar på mig innekläderna.

• Om jag, när jag är hemma, behöver ta i något föremål som jag använt ute, t.ex. mobiltelefon eller plånbok, så tvättar jag händerna direkt efteråt.

• Om jag någon gång tvättar händerna på en offentlig toalett, och det föreligger påtaglig risk för smitta, brukar jag också se till att stänga av kranen med papper. Annars riskerar jag ju att kontaminera händerna det första jag gör efter handtvätten!

• Jag har aldrig händerna i ansiktet utanför hemmet. Det här verkar vara något som är svårt för de flesta att låta bli, men jag fick redan som barn lära mig att man inte gör så, och det sitter i.

• Det är också självklart för mig att inte ta i muggar, glas, porslin och bestick på en del av ytan som kommer att komma i kontakt med munnen. Kaffekoppar håller jag alltså på behörigt avstånd från den övre kanten.

• Jag undviker att i onödan vidröra saker utanför hemmet, i synnerhet vanliga typer av fomiter.

• Om jag behöver hosta eller nysa utanför hemmet så riktar jag mig mot golvet eller ett hörn av rummet och/eller gör det i armvecket. (Det är ur smittspridningssynpunkt en dålig idé att hosta eller nysa i handen.)

• Jag håller avstånd till andra människor när jag är ute. Om jag tvingas passera någon på kort avstånd ser jag till att pausera andningen under mötet. Alternativt andas jag in före mötet och andas ut efter mötet, för att skydda den andra personen respektive mig själv. (Men så resonerar väl alla? För några år sedan kom jag förresten på ett namn för den här rutinen: ”mötesrespiration”.)

Jag har aldrig andra människor hemma i min lägenhet, så där föreligger nästan ingen risk för mig att bli smittad. Därför har jag mycket färre hygienregler i hemmet. Till exempel kan jag vidröra ansiktet.

Det här är alltså hygienrutiner som jag normalt sett har under vinterhalvåret – och i synnerhet under calicivirussäsongen – för att skydda mig mot övre luftvägsinfektioner och gastroenterit. Jag har sålunda knappt behövt ändra mina rutiner alls för att uppfylla myndigheternas rekommendationer.

Trots den fördelen är/var min virusfobi, som alltså inte har något med covid-19 att göra, ändå ett kliniskt problem eftersom den orsakar/orsakade väldigt höga stressnivåer och sekundära problem. Jag har därför påbörjat medicinering med SSRI.

Konstigt nog är min stressnivå inte negativt påverkad av covid-19. Det är snarare så att jag är mindre stressad nu än vad jag var för en eller ett par månader sedan.

Medicineringen kan vara en bidragande orsak, men jag tror den är ringa. Att jag bara jobbar 50 % har nog haft betydligt större inverkan: Jag mådde väldigt dåligt av att sitta på ett kontor åtta timmar per dag. Dessutom kan covid-19-situationen paradoxalt nog ha haft en stressreducerande effekt hos mig, av flera orsaker:

• Numera stannar folk hemma även vid ringa förkylningssymptom. Det är ju en fullständig dröm för alla virusrädda!

• Normen vad häller hygienrutiner i samhället har förskjutits åt mitt håll – jag har blivit mer ”normal”. Möjligtvis finns det psykologiska vinster med det.

• Det råder numera en allmän känsla i samhället av att situationen inte är ”normal”, och det stämmer mer överens med hur jag själv känner mig. Jag har varit väldigt vilsen ända sedan jag slutade på MAI, och de personliga kriserna har avlöst varandra. I min värld har det varit en kaotisk undantagssituation i flera års tid. Nu känns det lite som om världen runtomkring mig är på samma våglängd.

Samtidigt får man inte glömma att covid-19 är en dödlig sjukdom, i synnerhet hos riskgrupperna, de äldre och sjuka. Många har dött och många fler kommer att dö. Ingen psykologisk vinst hos mig väger upp det. Varje dödsfall är en ofattbar tragedi för de som drabbas. Och oron hos dem som ännu inte drabbats är mycket förestålig: de allra flesta av oss tillhör en riskgrupp eller har någon närstående som gör det. Covid-19 är en tragedi för oss alla.