Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Nya besked och ny sjukhusvistelse

Bakgrund: 385, 387, 390, 393, 394, 395 och 396.

I torsdags var det så dags för mötet med läkarprogrammets ledning.

På mötet framkom egentligen inte något nytt. Universitetets ledning fortsätter sin utredning, och innan den är klar får jag inte komma på några gruppträffar. Dessutom meddelade programledningen att det kan komma att bli svårt för mig att i praktiken slutföra studierna på läkarprogrammet, eftersom jag kanske inte kommer att kunna få göra den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU:n) eftersom regionen inte betraktar mig som lämplig, sedan den fått (vinklad) information från läkarprogrammets ledning om händelserna.

Det senare tog jag väldigt hårt.

Det enda jag gjort är att jag under kraftig depression och ångest ropat på hjälp för min ensamhet och mitt upplevda utanförskap. Jag har aldrig någonsin haft en egoistisk eller elak avsikt, och var i brevet mycket noggrann med att poängtera att jag absolut inte ville att någon skulle må dåligt, med att inte peka ut någon (vare sig som mottagare eller ej) och med att ingen skulle behöva känna sig tvungen att hjälpa mig. De allra flesta mottagarna av brevet kände mig sedan tidigare, vilket borde ha motverkat en ändå kvarvarande skrämmande effekt. Förhoppningen var att några i klassen skulle göra lite var för mig (t.ex. låta mig äta lunch med dem), vilket skulle göra en extremt stor skillnad för mig, som levt i ofrivillig ensamhet i över 20 år.

Etik, moral och empati har alltid varit extremt viktigt för mig, och jag ville absolut inte att någon skulle må dåligt över det här, och ansträngde mig för att undvika det.

Jag tror också att jag skulle passa mycket bra som läkare. Jag har mycket lätt för medicinsk vetenskap (har större delen av studietiden tyckt att tempot varit för lågt och kunskapskraven för låga) och känner en genuin önskan om att hjälpa människor. All patientkontakt jag haft under termin 2, 3 och 4 har gått mycket bra. (Minst en student lär ha sagt att hon tyckte att jag var bäst på patientbemötande och samtalskonst i gruppen.)

Och det är fullkomligt självklart att jag aldrig någonsin skulle göra något oetiskt eller ens okonventionellt med egen vinning som mål (som brevet) i rollen som läkare. De nervbanorna finns inte ens i hjärnan på mig (och jag är fullt medveten om att brevet var ”okonventionellt” – det skrev jag ju till och med i brevet!).

Att då bli utestängd från utbildningen på grund av ett icke illa menat och milt formulerat rop på hjälp till klasskamraterna kändes fruktansvärt. Dessutom visste jag att jag inte skulle orka med en omsadling till, eller orka leva med det här i bagaget.

På vägen hem från mötet kom jag på idén att jag skulle ta ett tjugotal av varje medicinsort jag hade hemma, och sedan nästan direkt ringa 112, dels för att få något annat att tänka på än den outhärdliga smärtan jag kände över VFU-historien, dels för att visa programledningen att jag faktiskt mår dåligt ”på riktigt” av det här. Någon förståelse eller empati hade de nämligen inte visat tidigare.

Jag hade dock en läkartid nästan direkt efter mötet med programledningen. Jag funderade på om jag skulle skippa den och i stället gå hem och ta tabletterna, men till slut landade jag i att gå till läkaren. Han såg sedan till att jag återigen blev inlagd på avdelning 38, och jag blev utskriven först i dag (måndag).

Det är lite läskigt att vara hemma igen, men nu har jag i alla fall inget möte med universitetet att ”se fram emot”, så förmodligen kommer jag inte att bli inlagd igen den närmsta tiden.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.