Som nämnt tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att vistas i klassen. Överallt ser jag personer som har vänner, är med varandra mellan de schemalagda momenten, pratar med varandra, kramar om varandra, tar på varandra. Är det någon som har det lite jobbigt får hon en extra smekning på armen. Att jag mår dåligt är det ingen som bryr sig om. Jag har tur om någon ens säger ”hej” till mig. Det är tortyr att åstunda (kvinnlig) vänskap och närhet så innerligt som jag gör, men inte få ta del av det.

Den här veckan har jag försökt lösa det genom att ta ett lugnande medel innan jag träffar klassen, och sedan sätta mig längst framme i föreläsningssalen, så att jag inte ser klassen. Tyvärr hör jag dem, dock. När föreläsningen är slut skyndar jag mig ut ur salen och försöker att inte titta på någon.

I dag tyckte jag emellertid inte att medicinen hade samma effekt som den hade när jag började med den. Kanske får jag dubbla dosen.