Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Den sociala situationen

Bakgrund: Läs gärna min bok Ändlös längtan.

Som framgår av boken ledde den något kaotiska och påtvingade omsadlingen häromåret till både ekonomisk kris och en identitetskris och social kris. Jag vill här förtydliga beskrivningen av de senare (icke-ekonomiska) problemen, samt berätta om några andra problem.

Livet som student

Hösten 2014 var sista hösten i mitt gamla liv. Visst fanns det stora problem redan då: jag mådde inte särskilt bra. Men jag älskade undervisningsdelen av mitt jobb, jag älskade att vara lärare. För det första älskade jag matematiken som ämne. Dessutom fick jag utlopp för min kreativitet när jag skrev artiklar och böcker om matematik, både i direkt anslutning till undervisningen och mer på fritiden; gränsen mellan arbete och fritid var mycket diffus, för jag arbetade ju med mitt största intresse. För det andra älskade jag rollen som lärare. Som lärare på MAI hade jag mycket stor frihet att själva lägga upp undervisningen som jag ville, och jag kunde lägga ned hela min själ i arbetet. Men mest relevant för den här diskussionen är kanske att den sociala rollen som lärare passade mig perfekt.

Som lärare träffade jag många människor, både kollegor och studenter. De förra var trevliga eftersom vi delade samma intresse och arbete. Men roligast tyckte jag nog ändå att kontakten med studenterna var. Lärarrollen i relationen lärare–student var mycket naturlig för mig, och jag trivdes riktigt bra i den. Dessutom älskar jag kunskap, coola fakta och snygga lösningar och att lära ut sådant.

På något sätt betydde mitt (lärar)jobb nästan allt för mig. Det var den jag var. Jag kände att jag hade kommit någonstans i världen, hittat min plats i samhället, och jag kände att jag gjorde nytta och ett riktigt bra jobb. Jag var riktigt bra på ”det jag gjorde” och jag var ”någon”. Faktiskt betraktade jag lärarjobbet som ett högstatusjobb och betraktade det nog till viss del som en ”kompensation” för alla kriser och sociala misslyckanden jag gått igenom i livet, att jag nu hade ett fantastiskt jobb som jag älskade.

Det hände att jag, när jag var nedstämd, tänkte att jag åtminstone kunde vara väldigt glad för att jag kommit så pass långt som jag hade och – i synnerhet – att jag inte var student längre (hemska tanke).

Som framgår i boken var första dagen på läkarprogrammet hemsk; det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag insåg då att jag förlorat allt som jag hade haft. Jag var inte längre lärare, gjorde ingen nytta, hade ingen roll i samhället, var inte på samma sätt bra på ”det jag gjorde”, hade ingen status. Att jag dessutom befann mig i ett ekonomiskt fritt fall som jag inte trodde att jag skulle klara mig ur gjorde inte saken bättre. Den kanske största kallduschen var emellertid den sociala: från att i många år ha haft kontakt med studenter i egenskap var lärare, var jag nu själv förstaårsstudent och förväntades interagera med andra studenter i relationen student–student, som jag har svårt för (det är en helt annan relation än lärare–student). Som student saknar jag i princip helt förmågan att skapa symmetriska informella relationer till andra studenter. Det faktum att jag alltid känt mig mycket äldre än vad jag är hjälpte inte, men det som verkligen gjorde att jag inte klarade av den sociala situationen den första tiden var den enorma chocken som orsakades av hela situationen.

Att jag nu var student kändes helt fel (kanske på samma sätt som för personer som är födda med fel kön). Jag visste inte vem jag var längre. Jag kände att jag inte alls passade in. Jag tappade hela min identitet.

Det värsta var kanske inte vad jag nu inte längre var (lärare), utan vad jag nu hade blivit (student). Studenter är unga människor, och jag har alltid haft mycket svårt att identifiera mig med unga människor. Och en student är någon som är på väg att bli något, men som ännu inte är något. Med tanke på hur otroligt viktigt det var för mig med den ”status” som mina akademiska meriter och mitt jobb medförde kändes detta extra jobbigt. Mitt tidigare jobb var ju mitt liv – jag hade inte, som de andra studenterna, några vänner eller andra fritidsintressen att leva för.

Förlusten av min identitet gjorde att jag inte visste hur jag skulle bete mig. Min personlighet var kopplad till lärarrollen. Situationen försvårades förstås av att jag var tvungen att gå den sanslöst värdelösa HEL-kursen de första veckorna. Jag lärde mig inget av den, och den kändes fullständigt meningslös och löjlig. Dessutom är hela utbildningen baserad på PBL och ”basgrupper”, som i princip inte ger mig något alls. Jag lär mig bäst genom att sitta hemma och läsa läroböcker; att sitta och ”tjafsa” i grupp gör inte att jag lär mig mer, förstår mer eller memorerar bättre. Dessa ändamålslösa men obligatoriska moment (två gånger per vecka) gör det extra svårt för mig att veta hur jag skall bete mig; jag har svårt att ta det på allvar. Extra problematiskt blev det första året i och med att jag redan innan jag började på läkarprogrammet kunde all fysiologi från tidigare självstudier, vilket gjorde att ”basgrupperna” kändes än mer ändamålslösa. Vidare bjöd första året på en uppsättning moment som jag upplevde som idiotförklarande, såsom övningar i etik, vetenskaplighet, kritiskt tänkande och kommunikation, sådant som jag alltid brunnit för och arbetat med sedan högstadiet (inklusive nästan tio år på universitet, som lärare och som forskare).

Ytterligare en sak som komplicerat min roll i ”basgrupperna” är att jag gärna drar åt ett lite annat håll än de andra studenterna. Medan jag tycker att den grundvetenskapliga (naturvetenskapliga) förståelsen – den organiska kemin, biokemin och diverse fysikaliska principer, cellbiologin och fysiologin – är det mest intressanta verkar de flesta andra studenter mest vara intresserade av strikt kliniska kunskaper.

Det jag försöker säga är att den turbulenta starten på utbildningen, den nya, mycket obekväma rollen som student, den nya sociala situationen som en av studenterna i en klass och utbildningens upplägg har gjort det svårt för mig att veta vem jag är och hur jag skall bete mig. Det har varit – och är – en ganska stor identitetskris. Nu har det gått snart tre terminer, och jag har börjat anpassa mig lite, men det är ändå långt kvar.

Fortfarande brukar jag, i smyg, när jag är ensam, inte låtsas om att jag är student när jag köper kaffe på campus. Visst, jag får betala dubbla priset, men jag slipper åtminstone påminnas om att jag är student.

Ensamhet och längtan

Det allra mesta ovan tror jag framgår i boken, men kanske kan den här texten förtydliga enstaka aspekter. Vad som däremot inte framgår i boken är fortsättningen av den här artikeln.

Som nämnt ovan saknar jag nästan helt förmåga att skapa symmetriska relationer av typen student–student i en klass. Jag är på tok för stel och gubbig för att kunna deltaga i ungdomliga och studentikosa sammanhang såsom ”kravaller” och andra typer av fester och träffar. Jag varken passar in eller klarar av sådant. Tillsammans med de ytterligare försvårande faktorer som nämnts tidigare i artikeln (traumat första tiden, studentrollen, utbildningens upplägg etc.) är det inte konstigt att jag har haft svårt att skapa relationer till andra studenter i klassen. Jag har blivit ganska ensam, åtminstone relativt sett. Ännu efter tre terminer är det bara en minoritet av studenterna i klassen som jag ens kan namnet på.

Är det här ett problem? Nja. I praktiken är det det. Det framgår förmodligen med all önskvärd tydlighet i min bok att jag alltid längtat något otroligt efter en kvinnlig vän. Jag har vuxit upp nästan helt utan vänner, och hade före 2015 (27 år) aldrig haft någon fysisk relation med en kvinna. Under våren 2015 hade jag en flickvän under kanske en månads tid. På grund av en handfull omständigheter höll inte det längre än så.

Jag vet inte om det bara beror på avsaknaden av erfarenheter under uppväxten eller om det är genetiskt betingat, men det verkar som om min hjärna fungerar lite annorlunda än vad som är vanligt i befolkningen. För de flesta verkar det finnas två typer av relationer: partners och ”vanliga” vänner. Men hos mig ser det känslomässiga behovet lite annorlunda ut. Dessa två typer av relationer har blandats ihop lite.

Kanske är det enklast om jag förklarar vad jag längtar efter innan jag börjar analysera skillnaderna mellan mig och andra.

Jag längtar efter kvinnliga vänner. Det finns kanske ett 20-tal kvinnor i min klass som jag är ”kär” i. Jag skulle oerhört gärna vilja ha någon eller några av dem som vänner. Då tänker jag på ”vanliga” saker som t.ex. bara någon att vara med, kanske äta lunch eller fika med, promenera med. Men jag längtar också efter fysisk närhet. På den fronten är jag inte särskilt intresserad av det som gemene man kallar för ”sex” (vilket involverar könsorgan och mer specifikt väldigt speciella aktiviteter som involverar dessa). I själva verket tycker jag sådant mest är obehagligt. Däremot längtar jag extremt mycket efter t.ex. kramande, handhållning och liknande saker. Mjuk hudkontakt, inte minst via händerna.

Så till stor del är det nog ”vanlig” vänskap jag längtar efter, men konstigt nog är jag nästan bara intresserad av unga kvinnor på den fronten (och inte alla, utan bara en delmängd av dem). Och dessutom längtar jag efter fysisk närhet, enligt ovan. (Då är restriktionen ännu högre, och det är då vi talar om ett 20-tal i klassen.)

Faktiskt, om jag skall vara helt ärlig, tycker jag det är ”jättespännande” och ”jätteroligt” om t.ex. en av kvinnorna i klassen råkar sätta sig bredvid mig på en föreläsning... Om det är någon av de ~20 jag är kär i blir det dock lite jobbigt, eftersom jag så gärna skulle vilja krama henne. I själva verket är det ganska jobbigt att bara vistas på campus, eftersom jag där hela tiden ser såväl dessa kvinnor som exempel på fysisk kontakt mellan olika individer.

Det säger sig självt att sannolikheten att jag skulle kunna få någon sådan närhet av någon i klassen är mycket låg, så i praktiken orsakar situationen enbart smärta för mig. Oftast kan jag hantera smärtan utan några större problem, men i svackorna blir det ganska mycket lidande (men självklart kan jag hantera det ändå, även om det är väldigt jobbigt).

Jag tror faktiskt att jag skulle kunna må riktigt bra i min ensamhet. För jag har märkt att när jag är ledig och får ägna all min tid hemma i min lägenhet åt mina projekt (författande av läroböcker i matematik, programmeringsprojekt, bokläsning o.s.v.) mår jag riktigt bra. Problemet här är nog just att jag varje dag påminns om alla unga kvinnor och om relationer mellan unga människor. (På den här punkten skiljer sig alltså det känslomässiga behovet av kvinnlig närhet från andra behov som t.ex. behovet av födointag: jag skulle inte klara mig utan mat i längden, inte ens om jag skulle slippa bli påmind om att det finns något som heter ”mat”.)

Men nu är det som det är, och det är smärtsamt och jobbigt.

Superlativ

Det bör ha framgått av texten ovan att även om livet inte var någon dans på rosor före omsadlingen, så blev många saker svårare efteråt. Dels kommer jag att förlora flera hundratusen kronor (betydligt mer än vad jag ägde innan jag sadlade om), dels har jag väldigt svårt att axla rollen som student samt att fungera i student–studentrelationer. Det är inte en överdrift att tala om en djup identitetskris, utöver den ekonomiska krisen. Det är fortfarande högst oklart ifall jag kommer att få låna så mycket pengar som krävs för att jag skall kunna slutföra utbildningen, och ifall orken kommer att räcka till. Kanske slutar det hela med att jag tvingas hoppa av utbildningen, med alla mina pengar förlorade.

Med detta i åtanke kan man undra om omsadlingen var det värsta som kunde hända mig.

Samtidigt kan man se det på precis motsatta sättet. Även innan jag tvingades sadla om så var det sociala livet en tung börda. Nu, för första gången på länge, tillhör jag en stor klass av unga människor och har helt andra möjligheter skapa mängder av nya relationer av olika sorter. Detta, utöver att en läkarexamen är en bra sak.

Kanske kommer det att visa sig att omsadlingen var det allra bästa som kunde hända mig?

Det kan vara så. Än så länge har det emellertid, som nämnt, varit väldigt svårt för mig att passa in som student, och hittills har mer smärta än glädje kommit av de sociala aspekterna. (Det bör dock sägas, ifall läsaren glömt bort det, att jag faktiskt tycker mycket om ämnet medicin, åtminstone de grundvetenskapliga delarna av ämnet. Och jag tycker om patientkontakt och har en genuin vilja att hjälpa människor.)

Framtiden?

Som jag tidigare spekulerat kring kan det sluta väl. Kanske kommer jag att orka med hela utbildningen (läkarutbildningen är inte alls en svår utbildning, men jag känner mig trött och sliten) och kanske kommer jag att få låna så mycket pengar som krävs för att jag skall kunna slutföra den. Då kommer jag inom tio–tjugo år förmodligen att få ett bra jobb. Jag tror att jag skulle trivas i rollen som läkare och på fritiden skulle jag kunna arbeta med mina böcker och datorprogram.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.