Jag förlorade 110 000 kronor förra året. Det tycker jag egentligen är hemskt. Vad har jag fått för de pengarna? Jag har gått ett år på läkarprogrammet, vilket knappast har varit en behaglig upplevelse (identitetskrisen, HEL(vetet), PBL, studentliv, oro för ekonomi). I och för sig har jag lärt mig mer om medicin, men nästan allt hade jag kunnat lära mig betydligt bekvämare och snabbare genom att sitta hemma och läsa böcker (för några tusen kronor). Det enda jag egentligen genuint känner att jag uppskattat under första året på läkarprogrammet är dissektionerna och obduktionerna, för dessa genuint lärorika upplevelser, inte minst ur det grundvetenskapliga perspektiv som jag tilltalas av, är svåra att få hemma. I och för sig kan läkarutbildningen leda till läkarexamen och i framtiden ett bra, fast jobb, men tyvärr kommer pengarna (och kanske hälsan via utbrändheten) att ta slut långt innan det är dags för examen.

För de över 200 000 kronor jag hade när jag slutade på MAI hade jag kunnat göra mycket:

• Jag kunde ha levt hemma, utan arbete, i över ett års tid (nästan två år). Under den tiden hade jag kunnat vila upp mig och göra en massa saker som jag brinner för, som t.ex. skriva på min lärobok om matematisk analys.

• Jag kunde ha köpt en ny huvuddator med tillhörande hårdvara (kanske 25 000 kronor) och inrett det tomma rummet i min lägenhet (drygt 22 950 kronor). Och jag hade tydligen haft en massa pengar över.

• Jag kunde ha åkt på ungefär sju dyra New York-resor.

Men nu har jag alltså ”slarvat bort” (drygt) 110 000 kronor på något som kanske främst påskyndat aterogenesen. Säger man det så, så låter det ganska illa. Tyvärr är emellertid slutsatsen nästan oundviklig, att pengarna kommer ta slut långt innan utbildningen är klar. Min huvudsakliga copingstrategi är att inte alls tänka på den ekonomiska situationen, för annars blir det för tungt, och jag är stressad som det är.