Åtstramningar
Med tanke på min nya, ansträngda ekonomiska situation har jag implementerat en rad ekonomiska åtstramningar.
Först gick jag ur Svenska kyrkan, där jag uppenbarligen var medlem (vilket jag nätt och jämt var medveten om). Detta borde jag ha gjort för länge sedan (medan jag arbetade!). Nu när jag inte har någon inkomst har jag förstås måttlig nytta av reducerad skatt, men åtgärden kommer att hjälpa mig om några år när jag börjar arbeta igen och skall betala tillbaka de skulder (omkring 700 000 kronor) jag kommer att dra på mig under läkarutbildningen.
Medlemskapet i Svenska kyrkan har jag aldrig haft någon nytta av, och jag kommer inte att ha det i framtiden heller. Jag har blivit informerad om att man får en bättre begravning som medlem, men det är inget jag bryr mig om eftersom jag ändå räknar med att vara död vid det laget. Jag har sagt åt mina yngre släktingar att de kan kasta mig i sjön, gräva ner mig i jorden eller elda upp mig när jag dör, beroende på vad som är bäst för miljön och enklast att ordna.
Det var med mycket större tveksamhet jag gick ur Amnesty International. Amnesty arbetar (till stor del) med mycket viktiga frågor och fall, och de är beroende av bidrag från sina medlemmar och andra. De senaste åren har jag skänkt en blygsam summa på 200 kronor per månad till föreningen. Anledningen till den låga summan (i förhållande till den stora vinsten jag gjorde varje månad) var att jag under min tid som MAI-doktorand var medveten om att jag troligtvis skulle bli arbetslös inom kort. Förhoppningsvis kan jag gå med i Amnesty igen i framtiden.
Jag borde också dra ner på ”tröstätandet” på Pizza Hut (och Espresso House). Det förefaller emellertid vara lättare sagt än gjort.