En bra dag har jag skapat en massa saker.

Det kan uppfattas som en helt okej sysselsättning: jag mår bra av att göra det, jag mår bra efteråt och skapelserna kan skänka ytterligare glädje i framtiden, ofta också åt andra. Ur ett utilitaristiskt perspektiv – vilket förstås är det perspektiv man alltid skall ha – är dessa förehavanden sålunda tillrådliga.

Emellertid hjälper inte denna intellektuella insikt mot förgänglighetssorgen: sorgen över att allt jag skapar oundvikligen en dag kommer att försvinna. Den problematiken har jag brottats med sedan högstadiet. Här behövs en copingstrategi.

Jag ser världen som en oändligt stor herrgård. Varje tid är ett eget rum, och under en människas liv går man sakta genom slottet från ett rum till nästa. I vart och ett av rummen ägnar man sig åt att göra det vackrare: man förskönar det med utsökta tapeter och magnifika gobelänger, praktfulla mattor och möbler, fascinerande saker och ting.

Inte förrän ett rum är fulländat går man vidare till nästa, med vetskapen om att det lämnade rummet alltid kommer att finnas kvar, även om ingen mer kommer att gå in i det. Och vad människorna beträffar kommer det alltid att finnas nya rum att inreda med en passion som aldrig tar slut.