Nu sent på kvällen fick jag ett sådant där otäckt telefonsamtal igen. Den här gången är det en väldigt nära familjemedlem som kan vara mycket allvarligt sjuk. Det är vid sådana här tillfällen det är tufft att vara ensam. Jag sitter i min lägenhet, hade tänkt se på en film i kväll, men försöker nu dämpa ångesten med Sobril. (Det känns lite som om de högre makterna märkte att jag började må för bra.)

Uppdatering: Men med lite tur är det inte så illa som det lät i telefonen. Vi har i släkten förmodligen varenda gen som finns som predisponerar för mental ohälsa. Ni som läser min webbplats vet att jag är en extremt känslig/känslosam person, och det är jag inte ensam om i släkten. Så den information jag får via telefon är ibland kanske inte så otäck som den låter. (Dessutom börjar Sobrilen verka nu, känner jag. Som vanligt tog jag en ... ”inte jättelåg” dos.) Situationen i hela min familj har också försämrats rejält sedan det som hände på läkarprogrammet. Dels har förstås mina föräldrar varit oroliga när jag mer eller mindre varit suicidal i flera års tid, dels har det här traumat lett till andra, stora och mycket tråkiga, konsekvenser inom familjen. Jag önskar så att LiU bara hade låtit mig sluta. Kanske till och med sagt ”Gud, vilket liv du levt, men nu skall vi göra allt vi kan för att hjälpa dig. Men vore inte en paus bra just nu?”. De har gett mig och min familj men för årtionden. Jag kommer aldrig förstå varför deras agerande var nödvändigt.

Vi måste ta hand om varandra och vara snälla mot varandra. Vi är alla sårbara och långt ifrån perfekta människor. Men vi måste göra vad vi kan för att göra gott.