Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Hälsotillståndet

Efter en del krångel blev jag sjukskriven 50 % fram till mitten av juni. Därför arbetar jag bara fyra timmar per dag – och får pengar från Försäkringskassan vilket delvis kompenserar för inkomstförlusten.

Den nya arbetssituationen utgör förmodligen en stor del av förklaringen till mitt kraftigt förbättrade hälsotillstånd de senaste två månaderna. Jag har väldigt svårt för kontorsarbete, att sitta vid ett och samma skrivbord från tidig morgon till sen eftermiddag. Långsamheten orsakar en instängdhetskänsla och en hel del stress. Bland annat får jag alldeles för mycket tid till att grubbla över livets orättvisor och att stressa upp mig över tänkbara hälsoproblem i mun och svalg.

Men att jobba fyra timmar per dag fungerar otroligt bra. Numera kan jag till och med tycka att det är roligt att gå till jobbet. Och det är numera förhållandevis sällan som jag upplever den förhatliga obehagskänslan i svalget.

Sommarens intåg har även den påverkat hälsan positivt. Jag är otroligt känslig för miljön omkring mig, den påverkar mig jättemycket. Jag har mycket svårt för mörkret, kylan och – framför allt – luftvägs- och calicivirusen under vintern. Jag har inte utfört någon rigorös statistisk undersökning, men jag tror att det hos mig föreligger ett tydligt samband mellan vinter och exacerbationer vad gäller mental ohälsa.

Paradoxalt nog har den pågående covid-19-pandemin har också påverkat mig positivt. Som nämnt har jag utvecklat en svår rädsla för vinterns patogener de senaste åren. Men det nya hygientänket som föranletts av pandemin – där folk stannar hemma vid minsta sjukdomssymtom, håller avstånd till varandra, tänker på handhygienen o.s.v. – har gjort att spridningen av dessa virus under sena vintern och tidiga våren minskat. Det har lett till en reducerad stressnivå hos mig.

Det hela är egentligen högst osannolikt: Under vintern gick jag till sjukvården för att få hjälp med min virusrelaterade rädsla och OCD och fick läkemedel som skulle hjälpa mig att leva i en omvärld fylld av luftvägs- och calicivirus och människor som inte alltid tänker på smittvägar. Men direkt efteråt anpassas hela omvärlden i någon mening efter mig och min fobi. Sådant händer ju bara inte!

Det verkar för övrigt som om jag inte är ensam om att få min smittorelaterade ångest och OCD lindrad av covid-19. Jag läste i morse en artikel i brittiska BBC där samma fenomen omnämns.

(Samtidigt får man inte glömma att covid-19 är en dödlig sjukdom som bland annat kostat väldigt många människoliv och orsakat enorma ekonomiska skador. Eventuella mentala hälsovinster hos oss med OCD väger inte upp mot de tragedierna. Om jag var omnipotent hade jag naturligtvis utrotat det nya coronaviruset utan att tänka.)

Ytterligare en faktor som förbättrat min hälsa avsevärt är att jag numera är hemma och arbetar med en massa projekt, vilket håller mig sysselsatt och engagerad. Som bekant spenderade jag ju tills för några månader sedan all min lediga tid på restaurangen, i princip sysslolös. Det började med att jag var livrädd för att ha fått brev från Linköpings universitet eller domstolen och därför inte vågade gå hem från restaurangen på eftermiddagen. Sedan blev det en vana.

Så just nu mår jag bättre än vad jag gjort på länge, även om marginalerna inte är så stora: PTSD:n finns där hela tiden. Det går inte en dag utan att jag plågas av minnesbilder från tiden på och efter läkarprogrammet, från rättsprocessen. Jag tänker på allt som klasskamraterna och lärarna och rektorn och rättspsykiatrikern skrev och sade. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om dem på nätterna. Jag inser att jag aldrig (igen) kommer att bli lärare, läkare eller pilot. Det gör otroligt ont att tänka på det, och det är en sorg jag förmodligen kommer att bära med mig resten av livet. Däremot kan jag just nu hantera de här tankarna. Jag kan mota bort dem genom att hålla mig sysselsatt med sådant som fängslar mig.

Men framtidens himmel ser oroväckande molnig ut: dels kommer det bli vinter igen (och den här gången kanske människor är nära varandra och sprider calicivirus hej vilt omkring sig), dels kommer min sjukskrivning eventuellt att upphöra om någon månad eller så. Då kommer jag få det mycket svårt att klara ekonomin, inte minst som CSN vill ha flera tusen kronor av mig med jämna mellanrum (för en utbildning som bara gett mig PTSD).

Jag vill alltså ha pengarna från en hundraprocentig anställning och arbetstiden hos en femtioprocentig sådan. Det är ett klassiskt fall av att både vilja äta kakan och ha den kvar.

Det här är mitt största kakproblem.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.