Jag kan tänka mig att många med smittorelaterad ångest och OCD lätt blir arga när människor i deras närhet genom oförsiktighet utsätter dem för smittorisk.

Det är väldig förståeligt. Föreställ dig en person som är livrädd för att bli smittad och som hela dagen lyckats hålla smittorisken på en mycket låg nivå tack vare strikta hygienrutiner och en ständig medvetenhet om smittfarorna i omgivningen (människor, fomiter, …). Sedan hostar en snuvig person på henne. Dels riskerar hon att bli sjuk, dels har alla hennes ansträngningar under dagen kanske varit förgäves. Om OCD:n är svår kan incidenten också leda till att resten av dagen går åt till att duscha, tvätta kläderna, raka av sig håret, … .

Ponera vidare att hon blir sjuk. Då får hon lida i en eller två veckor. Eller ännu längre: hostan kan sitta kvar en månad. Hon kan inte gå till jobbet och missar några gånger på sina fritidsaktiviteter. Allt det här leder till sekundära bekymmer. Och allt detta bara för att människan som hostade inte hade sunt hygienförnuft! Så onödigt.

Jag förstår att man tänker så, inte minst som jag själv lider av smittorelaterad ångest och OCD, om än i förhållandevis måttlig tappning.

Men jag är väldigt noga med att inte bli arg.

Jag påminner mig om att det viktigaste jobb varje människa har i livet, är att vara en så god medmänniska som bara möjligt till alla människor omkring henne. Så om jag blir arg och är tvär mot någon som oavsiktligt utsatt mig för en dos virus begår jag själv ett större fel än henne.

Eftersom min problematik är förhållandevis måttlig har jag inga problem med att hantera den potentiella irritationen, och jag har inte blivit märkbart arg på någon av den här anledningen på många år. Det är sällan jag ens blir arg inombords.

(Däremot har jag under senaste veckorna känt mig lite irriterad över hur närgångna en del kan vara i kassan i livsmedelsbutiken, trots att det i och utanför butiken finns mängder med affischer som påminner oss om att hålla avstånd till varandra.)