Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Ett upprivet sår

I går publicerade jag en artikel om kommunikation och empatiskt bemötande när tunga ämnen kommer upp.

Efter att jag skrivit den artikeln hände något tråkigt.

Av en slump visar det sig att flera av artikelns mer generella nyckelord kan användas för att förstå det tråkiga som hände mig i går, även om händelsen inte alls har något med artikelns huvudsakliga scenarion att göra.

I artikeln pratar vi om att olika människor har olika behov för att må bra. I mitt fall känns det som om det med tiden blivit allt tydligare vilka dessa behov är:

Jag tror att jag skulle må bra i en livssituation med bara en av dessa fördelar. Men nu har jag ingen av dem, utan i stället PTSD och en hel del annan ohälsa och dåligt bearbetade trauman efter läkarprogrammet och tidigare. Det är väldigt tufft. Min stressnivå är alldeles för hög och nästan konstant. Allt för sällan händer något riktigt roligt.

Vi pratade i artikeln också om att olika människor har olika förutsättningar för att klara av livets prövningar. I mitt fall kan man konstatera att min förmåga att påverka min livssituation är mycket dålig. Det finns saker jag är bra på: kommunikation¹, matematik, naturvetenskap, programmering, att vara lärare, att lyssna på människor, att prata om känslor. Men när det gäller att framhäva sig själv – t.ex. på arbetsmarknaden – eller ta för sig – t.ex. i sociala sammanhang –, då hamnar jag efter nästan alla andra. Sådant har jag alltid varit dålig på, och med bagaget från LiU (juridiskt, psykologiskt, bakgrundsmässigt) har jag nästan inga chanser alls.

Det som hände i går var att ett gammalt sår, relaterat till behoven ovan, revs upp.

Jag märkte under kvällen att jag påverkats ganska mycket. Natten blev sömnlös, och i dag hade jag för mycket oro och ångest för att kunna arbeta. Det känns nästan som en depression.

Det var personer i min omgivning som helt oavsiktligt rev upp såret. De hade ingen som helst möjlighet att ana något problem, ingen som helst anledning att agera annorlunda. Inte på något sätt är jag arg eller besviken på dem: man kan inte vara arg på någon som gjort precis allting rätt.

Om man kan säga något om händelsen är det väl snarare att den utgör ytterligare ett bevis på att min aktuella livssituation inte är stabil, något som jag länge varit mycket väl medveten om. Det skall inte vara så här lätt för någon att oavsiktligt orsaka stress och oro hos en annan person.

Möjligtvis finns ett litet ”men”: För en person som känner mig tillräckligt väl hade det varit uppenbart att gårdagens händelse riskerade att riva upp sår. Kanske borde jag vara mer öppen om min bakgrund (också ett nyckelord från artikeln), så att personer omkring mig är medvetna om den, och därmed, bland annat, har möjlighet att undvika att riva upp sår som det här? Det är en fin tanke, men det är svårt i praktiken. Min bakgrund är så komplicerad att den är ytterst svår att förklara. Jag har försökt skriva en bok, men vem orkar läsa den? Och hur sammanfattar man den på en minut? Jag vet inte om jag kan det.

Det ligger i gårdagens händelses natur att den kan upprepas. Jag skulle vilja trycka på ”Paus” på livets fjärrkontroll – ”nu blev det för otäckt, nu vill jag inte se mer”. Men det går inte. Tiden kommer att fortsätta framåt vad jag än gör.

Jag får försöka täcka såret med plåster och bandage. Och absolut inte klandra någon.

¹ Men helt klart inte tillräckligt bra.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.