Efter att jag publicerat artikeln om vinterns sjukdomar insåg jag att listan över en övre luftvägsinfektions konsekvenser saknar en viktig punkt: nedsatt röstfunktion gör det inte bara svårt att sjunga, utan också att effektivt kommunicera i vanligt tal.

Det jag då främst tänker på är inte det uppenbara: svårigheter att producera ljud som kan tolkas som ren text, som en grammatiskt korrekt följd av ord. Den förmågan försvinner sällan helt.

Det jag i stället tänker på är förmågan att i talet variera röstläget – tonhöjd, melodi och rytm – för att på så sätt säga mycket mer än vad som framgår av orden och meningarna i sig. Det är ju onekligen så att det sätt på vilket man säger något påverkar hur mottagaren tolkar meddelandet. Röstläget – och kroppsspråket – kan ersätta åtskilliga meningar av förtydligande text.

Tänk bara på ett enkelt ”hej” eller ”god morgon”. Man kan uttala det kort och monotont, men man kan också frambringa interjektionen på ett sjungande sätt, och på så sätt förmedla information som annars inte alls hade varit uppenbar:

• ”Jag är snäll, jag bits inte, jag är tillgänglig.”

• ”Jag är på bra humör.”

• ”Jag tycker det är roligt att se dig.”

• Ibland också ”Du är en betydelsefull person [för mig].”

(Det är dock svårare att sjunga på korta, enstaviga ord: det finns då inte så mycket man kan variera. När jag väl tänker efter inser jag t.ex. att jag själv alltid säger ”Hallå!” i stället för ”Hej!” och ”Ja-a” i stället för ”Ja”, med den första stavelsen i ett högre tonläge.)

Ett annat exempel är om man behöver rätta en annan person, när hon gör något på fel sätt, t.ex. i ett yrkesmässigt sammanhang. Då kan en mild röst förmedla saker som:

• ”Jag är inte arg.”

• ”Det är inte så viktigt, men […]”

• ”Ingen fara. Ingen skada skedd.”

• ”Det är lätt hänt.”

I sådana situationer kan det också vara en god idé att lägga till mildrande budskap i själva texten. Jag brukar använda mig av följande formuleringar:

• ”Det är (kanske) inte jätteviktigt, men (jag tror) det är bättre om vi/vi brukar […]” (om lämpligt följt av en förklaring till varför det är bättre)

• ”Egentligen ska/borde […], men det här går bra också (men nästa gång...)”

• ”Det gör inget, men du borde ha/vi brukar […]”

• ”Det är mitt fel – jag borde ha sagt till dig tidigare – men […]”

Grundregeln är att det aldrig händer något dåligt om man är ”för” mild eller snäll eller ödmjuk. Däremot kan det hända dåliga saker om man är för hård.

På ett betydligt mindre subtilt plan behövs också förmåga till variation i rösten för att förmedla betydelseförändrande emfas:

• Katten är min. (Inte hunden!)

• Katten är min. (Jag menar det verkligen!/Jag skojar inte!)

• Katten är min. (Inte din!)

Samtliga meningar säger att ”katten är min”, men lägger till olika information om vad utsagan skall ställas i kontrast mot. Här rör det sig om en form av röstvariation som har en motsvarighet skriftspråket, i form av kursivering (och i hypertext, i form av em-noder).

Slutligen bör nämnas att det inte bara är röstläget som kan lägga till förklaringar och känslor till orden, utan även kroppsspråket. Ansiktsuttrycket, som förmedlas av de otaliga musklerna i ansiktet (de mimiska musklerna), spelar en otroligt stor roll i hur budskapet upplevs. Lutningen på huvudet, kroppshållningen i övrigt, var händerna finns, hur man står/sitter, spelar också roll.

I synnerhet om man lyssnar på en människa som berättar om något sorgligt, tragiskt eller otäckt, är det fullkomligt avgörande vad man säger mellan raderna i sitt gensvar. Rösten bör vara mycket mild, ansiktsuttrycket bör tydligt återspegla de känslor som slår emot en. Både mellan och på raderna är det viktigt att man bekräftar (och tröstar).

Över lag tror jag att människor lägger för lite vikt på det som står mellan raderna vid muntlig kommunikation. Jag minns t.ex. de läkare jag träffade under traumat på läkarprogrammet (både som representanter för läkarprogrammet och behandlande läkare): Många stela robotar. Det förvärrade situationen.