Människor har lätt för att döma.

De hittar någon ”dålig” egenskap hos en annan person och förlorar sedan, via psykologiska mekanismer, större delen av sympatin för henne och viljan att hjälpa henne.

• ”Det inte synd om henne eftersom hon X. Då får hon skylla sig själv.”

• ”Jag tänker inte hjälpa henne så länge som hon Y.”

• ”Hon måste sluta med Z, annars är hon inte välkommen här.”

Hur många gånger har jag inte hört sådana kommentarer.

Jag tror att det nästan alltid handlar om bristande förståelse hos den som dömer.

Om personen som dömer fick pröva att leva i den dömdas situation skulle hon kanske inse att allt inte var så enkelt som hon trodde. Kanske skulle hon inse hur hemsk situationen som den dömda hamnat i faktiskt är, vilket enormt lidande den kan innebära och hur otroligt utsatt den dömda är. Kanske skulle hon förstå att den dömdas till synes ”dåliga” agerande är fullt förståeligt eller rent av välmotiverat eller oundvikligt (t.ex. av medicinska orsaker). Kanske skulle hon själv agera precis likadant – eller ännu ”värre”.

Det är lätt att döma när man inte vet vad man pratar om.

Hur upprörd jag blir när jag hör kommentarer av den här typen beror på hur utsatt den dömda ser ut att vara. Om hon är en stark och självständig person med mycket skinn på näsan, en fungerande livssituation som hon trivs i, ett fungerande socialt nätverk, fungerande skyddsnät o.s.v. så bekommer kommentarerna mig inte, åtminstone inte så länge den som dömer besitter ringa eller måttlig makt över den dömda.

Om kommentarerna däremot riktar sig mot en person som jag ser är utsatt och ensam och i behov av stöd och hjälp från sin omgivning, så kan jag bli riktigt upprörd. Faktiskt är det få företeelser som kan få mig argare.