Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Ohälsa

Jag har de senaste fem–sex veckorna haft problem med halsen: en nästan ständigt närvarande obehagskänsla och stundom smärta i svalget.

Den i särklass vanligaste orsaken till den typen av problem är virusorsakad faryngit, men även bakterier (främst streptokocker) kan ligga bakom. Andra tänkbara orsaker – om än betydligt mindre troliga – inkluderar överansträngd talapparat, gastroesofageal refluxsjukdom, neoplasi, stress och oro, struma, någon irriterande faktor i omgivningen och utomjordiska mikromyror som teleporterat sig till svalget och sedan byggt bo i slemhinnan.

Det som talar emot en infektion i mitt fall är väl främst den subtila symtomnivån samt det mycket utdragna förloppet som knappt är värdigt en förhållandevis ung immunokompetent person.

Förra veckan sökte jag på vårdcentralen för besvären, och läkaren tog CRP, tittade i svalget och palperade halsen. Hans hypotes verkade vara antingen någon irriterande miljöfaktor eller stress och oro (mellan raderna: inbillning).

I dag tittade jag själv i svalget och upptäckte, förutom en måttlig rodnad, även en väldigt tydlig vit beläggning på tonsillen på vänster sida (kanske 4 mm i diameter). Ren inbillning lär det alltså inte vara, utan det är förmodligen en patogen inblandad, antagligen ett virus – eller flera olika (det är ju trots allt februari).

Jag tror emellertid att jag aldrig tidigare varit infekterad och haft symtom under så lång tid. När symtomen först uppträdde tänkte jag att det skulle gå över inom tre–fyra dagar, för det är så det alltid varit för mig tidigare givet den initiala symtombilden. Döm av min förvåning när veckorna blev till en hel månad. Det sägs att stress sänker immunförsvaret, och det kan ligga något i det. Jag har varit i princip kontant hyperstressad sedan den där hösten på läkarprogrammet (och egentligen också under många, många år fram tills dess). Antalet gånger jag fått åka polisbil till akutpsyk (för att poliserna varit oroliga för suicid) går inte längre att räkna.

Efter vinterns inläggning fick jag kontakt med en psykolog. Han skulle undersöka ifall jag kan få börja traumabehandling/PTSD-behandling för att bearbeta och kanske någon gång komma över det som hände på läkarprogrammet – och allt som hänt efter att jag lämnade det för över två år sedan.

Jag känner mig som ett vrak just nu. Rädslan för patogener (som förstör min hals!) börjar närma sig OCD-nivåer: jag börjar oro mig för hälsan hos det flerskiktade plattepitelet på händerna efter allt handtvättande. Och när jag är ute på stan känns det som om var och varannan människa som går förbi är en läkarstudent.

Det största problemet med den föreliggande faryngiten är att den hindrar mig från att öva sång och gå till sångpedagogen, vilket jag tror har en väldigt lugnande och terapeutisk effekt på mig.

När läkaren sade att han inte trodde att någon infektion förelåg blev jag lugnad och bokade en ny sångtid nu på fredag, men den nya upptäckten av beläggningen får mig att tveka lite. Det kanske inte är bra att sjunga när man har ont i halsen (och smärtan är nociceptiv)? Å andra sidan blev jag kanske ännu mer lugnad av just den här upptäckten, för nu känner jag mig lite säkrare på att det faktiskt rör sig om en infektion, och inte något betydligt hemskare: överansträngd talapparat. Jag fruktade nämligen att problemen berodde på sången, och att jag kanske helt enkelt inte hade en talapparat som klarade av sång (åtminstone inte de patologiskt höga toner som min sångpedagog vill att jag skall klara av).


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.