Jag sitter i första klass på ett sedan länge urspårat tåg,

vars tröghet nu endast utmanas av tillfälligheter;

utanför fönstret skymtar jag den värld jag en gång tillhört.

Tåget som med tiden rört sig allt längre från banvallen

driver förbi hav av människor med drömmar och mål,

periodvis genom en dimma av hat,

periodvis genom en tröstrik människokärlek,

förbi svenska polisens gränskontroll i Hyllie,

där fantasi och verklighet i all hast möts och läker,

med förlåtelse som hypotetisk slutstation,

kanske under mina sista levnadsår.