Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Utvecklingen i Sverige

Jag har de senaste åren blivit allt mer orolig över utvecklingen i Sverige. För tio år sedan var jag väldigt stolt över att vara svensk, och även om jag ofta hörde folk klaga på både det ena och det andra i samhället, så tyckte jag bara att det var obefogade farhågor.

Men det senaste året har jag känt både genuin rädsla och sorg över vart Sverige är på väg. Det svenska samhället har blivit intolerant, hårt och oförlåtande. I vår iver att få bort allt som är fel och orätt, har vi börjat ta genvägar, och utan att någon reagerat, har de utsatta blivit de nya översittarna.

Beslut fattas i dag baserat på förenklade föreställningar av verkligheten, allt är antingen svart eller vitt. Ingrodda normer, som folk är livrädda att bryta mot, får företräde framför vetenskaplig och saklig argumentation.

Linköpings universitet

Ett exempel är Linköpings universitets behandling av mig. De träffade en människa i djup kris och med läkardiagnosticerad funktionsnedsättning, som aldrig velat någon något illa, och som med objektiva mått mätt hanterat de otaliga kriserna på ett förvånansvärt bra sätt. De bemötte honom med kyla, förakt, och gjorde allt de kunde för att straffa honom, för hans avskyvärda handling att be sina klasskamrater om en kram. Jag stödjer till 100 % kvinnornas kamp mot orättvisa och utsatthet, men det är inte okej att i den kampens namn begå vilka vidrigheter som helst. Jag tror att universitetet agerade som de gjorde för att de var rädda för de reaktioner som skulle komma av ett alternativt beslut. Att straffa den mest isolerade och ensamma är nämligen ett för egen del förhållandevis riskfritt agerande.

#me too

Jag stödjer också till 100 % #me too-kampanjens mål att få ett stopp på alla avskyvärda övertramp som män begått och begår mot kvinnor. Men det förekommer också, i kampanjens namn, att oskyldiga personer hängs ut och får sina liv förstörda. Rättssäkerheten har blåst bort av de sociala mediernas vindar och människans inneboende drift att känna gemenskap genom att tillsammans peka ut dem som är ”onda”.

SVT har låtit pro-#me too-artiklar ligga överst på sin webbplats i många dagar, men den kritik som har framförts mot kampanjen, hur välformulerad den än varit, har bara högst tillfälligt tillåtits besöka startsidan.

Visst har de flesta som pekats ut gjort sig skyldiga till oförsvarbara handlingar. Men även om detta hade gällt samtliga utpekade individer, hade jag haft en liten invändning mot kampanjen: det verkar som om kampanjens mål inte enbart är att få till en positiv förändring i samhället, utan ett lika stort mål verkar vara att utsätta de utpekade för lidande. Skampålen har kommit tillbaka från medeltiden. Hämnd och straff leder dock aldrig till något positivt. Det må låta fånigt, men vilket brott en människa än begått, så har hon samma värde. Straff, i synnerhet grymma sådana, är sällan konstruktiva.

Vore det verkligen så fullständigt otänkbart att godta Timells ursäkt och låta honom arbeta vidare som programledare? Finns det någon nu levande människa som kan se hans utsatthet? Mår verkligen hans offer så mycket bättre av att han straffas att det är värt det? Var finns förmågan att förlåta, att vara storsint, att själv vara bättre än de som gjort en illa? Eller: var finns den vetenskapliga synen på vad som i praktiken leder till gott?

Om jag drev #me too-kampanjen, skulle mitt mantra vara ”nolltolerans mot elakheter”. Men i kampanjens namn drivs andra elakheter (även om det är mot personer av ett annat kön).

Politiskt inkorrekta fritidsaktiviteter

I veckan kunde man läsa om en SVT-medarbetare som hamnat i blåsväder efter att ”ha medverkat i olika filmer med sexuellt innehåll”. Medarbetaren var under utredning och tillfälligt avstängd från sin tjänst. SVT:s presschef menade att det, utifrån den information hon hade vid tillfället, skulle vara ”problematiskt för medarbetaren att vara kvar i sin publika roll”.

Här borde ett antal varningsklockor ringa. Att medverka i en pornografisk film är inte olagligt. Det behöver heller inte vara något etiskt problem. Däremot kanske somliga anser det vara osmakligt (som t.ex. många i Ryssland tycks mena att det är osmakligt med homosexualitet). Hur kan det då vara möjligt för en SVT-medarbetare att bli utredd och avstängd för att ha gjort det på sin fritid? (Och vad är nästa steg i den här utvecklingen?)

Politiskt inkorrekta formuleringar

Säg att en lite äldre läroboksförfattare, som är uppvuxen i en helt annan tidsanda, skapar en matematikuppgift som handlar om risken att en promiskuös hiv-infekterad man med många kvinnliga sexpartners smittar någon av dem. Jag håller med om att uppgiften med dagens politiska klimat låter väldigt fel, men är det, som SVT skriver (inte ett citat, utan SVT-skribentens egen värdering), ”grovt sexistisk[t]”1? Framställer uppgiften inte minst mannen som oansvarig? Handlar den inte mer om infektionsrisk än om kvinnoförakt?

Är det naturligt att studenter blir ”chockade” över uppgiften, och kräver att boken tas bort redan under pågående kurs? Behöver ”nyheten” ligga som huvudnyhet i riksmedia? Behöver ansvarig minister göra ett offentligt uttalande i SVT och kräva en skärpning hos lärarna? Om ett terrordåd hade skett i Pakistan hade det blivit en notis längst nere på sidan. Ingen hade blivit chockad där.

Proportionerna här bekymrar mig. Jag anar att vi är på väg i en farlig riktning. Det känns som om – ärligt talat – förhållandevis små misstag i dag kan få enorma proportioner, via mindre behagliga psykologiska och sociala mekanismer.

Återigen – jag håller helt med om att alla elakheter och allt brist på respekt mot kvinnor och andra grupper är oförsvarbart. Men hanteringen av dessa samhällsproblem känns oroväckande. Och ur mitt eget alldeles personliga perspektiv kan jag tycka att det är märkligt att den här läroboksformuleringen, som antagligen orsakat förhållandevis få större trauman hos studenter, får oändligt mycket mer uppmärksamhet än det faktum att personer som jag ständigt missförstås och i förlängningen diskrimineras i samhället (utan att någon vill lyssna på oss).

Sexköp

I media framställs sexköp som en stor synd. De som köper sex är alltid starka män som för lite extra avkoppling själsligt frihetsberövar en utsatt kvinna. Sexköp är i dag olagligt i Sverige, och regeringen vill dessutom göra det olagligt för svenska medborgare att köpa sex utomlands.

Jag håller helt och hållet med om att många kvinnor som säljer sex i Sverige är mycket utsatta, och att det är ett problem. Samhället måste hjälpa dessa, och det är inte alls okej att män utnyttjar dessa kvinnor. Inte på något sätt.

Men en del mynt har två sidor.

Det finns män och kvinnor som är trettio, fyrtio, femtio år som, t.ex. på grund av neuropsykiatriska avvikelser, aldrig lyckats skaffa sig vänner, och ännu mindre någon fysisk närhet. Det är fullt tänkbart att det finns sådana människor som är världens snällaste, men som under sina liv lidit något enormt av utanförskap, ensamhet och fördomar. Tyvärr är nästan allt i samhället anpassat till personer som fungerar ”neurotypiskt”, och kunskapen om ”de annorlunda” är extremt dålig, så dessa människor är också väldigt utsatta.

Om en sådan person, som kanske är på en tioårings nivå när det gäller S3 (”saker som sex”), efter flera årtionden av traumatiserande utanförskap och längtan efter bekräftelse, skulle köpa någon form av fysisk närhet (kramar, pussar, handhållning, sex) av en person som är trygg i sig själv och som inte tycker att det är en så stor sak med sex längre, och som själv valt sin sysselsättning och trivs med den, är det då ett så hemskt brott?

Om jag inte minns fel så föreslog Amnesty International häromåret att sexköp borde vara lagligt, eftersom det då blir mycket lättare att reglera industrin, och göra det tryggare för de som säljer sexuella tjänster. Jag tror faktiskt att det ligger något i det. I själva verket är jag nästan övertygad om att antalet kvinnor som lider av prostitutionens svarta sida skulle minska dramatiskt om sexköp överallt var lagligt men strängt reglerat och kontrollerat på ett vetenskapligt och humanistiskt sätt.

Sexköp borde vara tillåtet:

Slutsatsen är dels att de som anser att sexköp skall vara olagligt saknar empati för människor som lever i kroniskt utanförskap var gäller fysisk närhet, dels att samma personer inte i praktiken vill hjälpa de som lider av prostitutionens baksida. (Däremot vill de säkerligen hjälpa sig själva, eftersom deras uttalanden väcker behag hos den kanske inte alltid helt toleranta allmänheten, vilket gör att de får sitta kvar längre som politiker.)

Fallet Johaug

Fallet Therese Johaug har jag också betraktat med en viss sorg. Det är förvisso inte ett svenskt fall, men ändå ett fall på samma tema. Här verkar det röra sig om en människa som utan avsikt fått i sig en mindre mängd i sportsammanhang otillåtna substanser och straffats mycket hårt för det. Det verkar som om hon varit helt förtvivlad och förstörd. Ändå väljer man att fortsätta straffa henne. Tycker jag verkligen att man borde göra ett regelundantag för henne bara för att hon är jätteledsen? Ja, det är precis det jag tycker! Var finns empatin? Vad hände med den gyllene regeln? Vad vore så hemskt med att göra världens ledsnaste människa till världens lyckligaste människa, och skicka en signal av godhet till omvärlden?

Jag är bekymrad, och jag tror att människor som nästa århundrade tittar tillbaka på tjugohundratalet kommer att stå på min sida, precis som de politiskt korrekta i dag beklagar sig över hur man såg på dödsstraff och HBTQ-personer för hundra år sedan.


1 Det här är lite ironiskt, för jag vill minnas att SVT har antytt att ryska statliga nyheter inte är objektiva, utan politiskt färgade, och här gör SVT samma sak när de själva skriver att matematikuppgiften är ”grovt sexistisk”.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.