Linköpings universitet gör reklam i hela Linköping, och varje gång jag ser deras reklamaffischer känns det som om jag möter dem som förgrep sig på mig och gav mig men för livet. Jag skickade just följande brev till LiU:s rektor professor Helen Dannetun:

Jag ser att ni gör reklam i hela Linköping för er ”TP”.

Varje gång jag ser era skyltar känns det som om jag möter dem som förgrep sig på mig och gav mig men för livet.

Att bemöta en människa i långvarig djup kris och funktionsnedsättning, som aldrig fått en ärlig chans i samhället, med iskall kyla, fördomar, förakt och lögner, och sedan lämna honom vind för våg utan någon hjälp är ett övergrepp. I synnerhet om han aldrig velat någon något illa.

Det hade inte kostat er något extra att bemöta mig med värme och empati. Eller åtminstone försöka förstå. Nej, det gjorde ni inte.

Det vore fysiskt möjligt för er att bryta er tystnad och säga ”förlåt, vi gjorde fel”. Men i praktiken antar jag att läkare och svenska myndigheter inte kan göra fel. Hade jag tagit livet av mig, som jag höll på att göra efter mötet med Stergios och Ann-Charlott, hade ni antagligen ändå tyckt att ni gjort helt rätt.

Jag besitter ett enda vapen, och det är språket. Och jag kommer inte att vara tyst.

Jag kommer inte att vara tyst förrän vi lever i ett samhälle där människor bryr sig om varandra och hjälper de som är utsatta.

I praktiken är det dock nästan ingen som lyssnar på mig, och det är nog LiU medvetna om. Annars hade de nog inte vågat göra som de gjorde.