Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Önskelista

Om precis en månad fyller jag 30 år. Då får man presenter, men det jag mest av allt önskar mig kommer jag inte att få:

I stället får jag önska mig den styrka som kommer att krävas för att fortsätta strida i några årtionden till.

Uppdatering (2017-11-27 21:43:40): Men var hittar man styrka, när det känns som om hela svenska staten och nästan hela svenska folket hellre låter mig dö än visar mig någon empati? För läkarna och universitetet är det viktigaste att markera att integriteten hos ”de lyckliga” är okränkbar. Detta helt oberoende av konsekvenserna för ”de sjuka”. Om svenska läkare får välja mellan (1) att låta en sjuk människa lida helvetets alla kval under oändligt lång tid och (2) att skona individen samtidigt som en grupp förbipasserande måste göra ett mindre oväntat ingrepp (kanske t.o.m. – Gud förlåte – ge den sjuka en kram eller stanna en stund hos henne), så väljer de utan mista tvekan det första. Något annat är helt, 100 %, otänkbart. Faktiskt, inte ens om tusen människor skulle tvingas lida helvetets alla kval under oändligt lång tid om inte de förbipasserande agerade, skulle de överväga något annat. Integriteten är det enda som betyder något. (Fast det är klart, om de var de själva som var ”sjuka”, eller någon av deras anhöra, då skulle det låta helt annorlunda.)

Så var hittar man styrka? Jag önskar jag trodde på Gud. I tron på Honom skulle jag kunna hitta den styrka som krävs för att fortsätta leva i Sverige. Men det går inte: jag är naturvetare i själ och hjärta, och har den vetenskapliga metoden hårdkodad i min cortex cerebri.

Jag förstår det inte: mina f.d. klasskamrater på läkarprogrammet får själva välja sina vänner, sina partners, sitt yrke. De allra flesta av dem har förmodligen haft någorlunda trygga och lyckliga barndomar. Jag var ett olyckligt barn sedan jag började förskolan, jag passade aldrig in. Jag kände konstant stress och otrygghet. Jag har aldrig fått välja mina vänner (har velat ha många, har nästan aldrig haft någon), jag får inte välja hur jag vill leva, och jag kommer aldrig att få bilda familj. Men jag kunde ha fått välja mitt yrke själv. Trots allt var jag bland de absolut bästa på programmet i både medicinsk vetenskap och patientbemötande. Men de ville absolut ta också det ifrån mig, inte tillfälligt, utan för all framtid. Läkarna jag träffade som patient under min kris gjorde inget annat än att ösa fördomar över mig, och förklara hur ”uppenbart” det var att jag var olämplig som läkare, ibland efter att ha känt mig i hela två minuter (under djup kris).

Olika människor har olika lätt att hantera ”övergrepp” av den här typen. Själv har jag extremt svårt med det, och varje dag är en kamp. Som tur är fick jag ett bra jobb som programmerare (tack vare en servitör på restaurangen), med underbara chefer och arbetskamrater, som håller mig sysselsatt på dagarna, men på fritiden kommer alla otäcka tankar.

Jag undrar bara: varför?


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.