Jag träffade många läkare under hösten. Dessa var sinsemellan mycket olika. Det är i själva verket slående hur olika de var både vad gäller patientbemötandet och vad gäller resonemangen kring behandling. Det som en av läkarna tyckte var den självklara lösningen i mitt fall, såg en annan läkare inte alls poängen med.

När det gäller bemötandet har det slagit mig att läkarna – om än mycket grovt – kan delas in i tre olika grupper:

• Underläkare med liten erfarenhet följer standardmallen för patientsamtal. De begår inga direkta fel, men utmärker sig heller inte positivt. (Dessa hade inget att säga till om vad gäller behandling.)

• En del överläkare är mycket sympatiska. De anstränger sig för att bemöta patienten på ett så empatiskt sätt som möjligt. Mötet är personligt och varmt. De gör ”det lilla extra” för att vinna patientens förtroende, och ger verkligen intrycket av att göra sitt bästa för patientens skull.

• En del överläkare struntar i ovan nämnda ansträngningar. De har inga problem att gå rakt på sak och samtidigt riskera att trampa på ömma tår. I största allmänhet vill de inte lägga mer energi eller tid än nödvändigt på att skapa en bra relation till patienten. De sätter diagnoser och ordinerar mediciner, men inte så mycket mer.

Det är antagligen uppenbart att jag föredrar den första typen av överläkare. Åtminstone som patient själv tyckte jag mycket bättre om de läkarna, och det förefaller rimligt att det rent av finns samhällsekonomiska vinster med gott patientbemötande.

Om en läkares arbete brukar man ju säga, att läkaren ibland skall bota, ofta lindra, alltid trösta. En del läkare förefaller ha glömt bort det. Själva samtalet mellan läkare och patient är en mycket viktig del i behandlingen. (Ibland är samtalet hela behandlingen.)