Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Etik: överraskningens terapi

Det finns många människor som mår väldigt dåligt. Självklart är det varje medmänniskas ansvar att på bästa möjliga sätt hjälpa dessa. I många fall försvåras situationen emellertid av att den olyckliga uppfattas som ”svår”, och då gäller det att vara smart. Man kan inte agera instinktivt och primitivt, för då kan det bli värre både för den olyckliga och för en själv. I stället måste man tänka ut åtgärder som faktiskt i praktiken är konstruktiva för samtliga inblandade individer.

Speciellt svårt blir det när två parter är i konflikt med varandra. Då är det lätt hänt att de turas om att straffa varandra, och varje gång blir konflikten än mer infekterad och handlingarna än vidrigare. Inte sällan föreligger i sådana konflikter en tydlig asymmetri: den ena parten är i någon mening starkare än den andra, som snarare bör beskrivas som ensam, olycklig och ”svår”. En lösning som jag verkligen tror på i sådana situationer, är att den ena parten, rimligtvis den starka, bryter den nedåtgående spiralen genom att överraska sin motpart, den ”svåra”, genom att göra något riktigt gott för henne.

Det gäller då att överraska stort. Det duger antagligen inte med någon liten standardöverraskning som en chokladask, utan det gäller att anpassa gåvan till motparten. Hitta hennes ömma punkt, och försök att ge henne det hon allra mest vill ha, det hon allra mest skulle bli glad över att få. En sådan överraskning kan utgöra en vändning åt det bättre för båda parterna. Kanske är det en av få saker som faktiskt fungerar i praktiken.

Jag tänker på flera exempel från mitt eget liv när jag pratar om den här metoden. I samtliga fall har den ovan nämnda asymmetrin funnits. Ett av fallen är mitt eget, och det är uppenbart vad för överraskning jag skulle vilja ha (kramar från intracirkulära kvinnor, eller i andra hand en miljon kronor, vilket torde vara enklare att ordna i praktiken). I andra fall har jag som utomstående sett en konflikt mellan två parter, och då föreslagit den här lösningen. I dessa fall valde de ”starka” parterna att inte implementera idén, och de smärtsamma konflikterna fortsatte förstås flera år efteråt.

I ett fall var jag inblandad i en dylik konflikt och tillhörde den starka parten själv (även om det var på gränsen). Jag försökte då att bryta med en stor överraskning. Tyvärr orsakade detta ingen förbättring alls hos den ”svåra” parten, vilket gjorde mig otroligt besviken. Detta var dock helt mitt eget fel, för det är extremt viktigt att man som stark part i en sådan situation inte förväntar sig att lösningen skall fungera.

Om metoden fungerar så är det underbart. Om inte skall man som stark part ändå vara nöjd med att man gjort något riktigt gott, även om det inte fungerade just den gången. Man kan absolut pröva igen vid ett senare tillfälle. Man lever bara en gång, och det gäller då att vara en så god människa man bara kan. Både för andras skull, och för sin egen.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.