Den här artikeln innehåller en bild av medicinsk karaktär som kan uppfattas som mycket obehaglig.

Klicka här för att läsa artikeln MED bilden.

Klicka här för att läsa artikeln UTAN bilden.

Ett av de största problemen med mental ohälsa är att dess omfattning ofta inte syns på utsidan. Därför blir de drabbade inte tagna på tillräckligt stort allvar. Om mitt problem, som jag vanligtvis brukar beskriva som ett mycket stort sår, hade varit ett fysiskt sår, hade jag förmodligen fått betydligt mer hjälp och stöd de senaste 20 åren.

Kanske hade jag då sluppit alla livskriser, och kanske hade jag haft mitt jobb kvar.

De senaste 10 åren har jag ätit escitalopramoxalat. Den medicinen har dolt såret under en tunn hinna av frisk hud. Medicinen har fått mig att periodvis må hyfsat bra och fungera tämligen väl i vardagen. Såret har dock alltid funnits kvar under ytan, och har frekvent gjort sig påmint i form av små och stora kriser med små eller stora konsekvenser.

Varje gång en (intracirkulär) jämnårig kvinna säger ”hej” till mig, varje gång hon kallpratar med mig, varje gång min hud stöter emot hennes hud (även om det så är oavsiktligt), varje gång jag får en kram av henne, känner jag emellertid att såret läker på riktigt, från insidan: en kubikmillimeter eller en kubikcentimeter av alldeles frisk, levande och funktionsduglig vävnad (muskler, senor, kärl, nerver) växer till på precis rätt plats.

Men det finns också destruktiva krafter. Varje gång jag kommer att tänka på att personer i min ålder eller yngre har relationer, i synnerhet fysiska sådana, stöter jag emot såret. I bästa fall orsakar händelsen en övergående intensiv smärtsensation, men i värsta fall förstörs en bit levande vävnad så att såret blir ännu större.

Problemet är att de senaste tio–tjugo åren har i princip samtliga veckor varit mer destruktiva än läkande för såret; de läkande veckorna kan räknas på en hand.