Det sägs att förtvivlade personer som vill ta sitt eget liv inte är förmögna att se tillvaron med klara ögon.

Så kan det vara ibland.

Men jag undrar om det inte oftare är de likgiltiga och de lyckliga som upptagna av vardagens trivialiteteter, förblindade av samhällets oskrivna (och ytterst omotiverade) normer och guidade av den evolutionärt betingade egoismen, inte förmår ta till sig lidandet i världen, ens om det utspelar sig mitt framför näsorna på dem.

I varje fall gör de inget åt det.