Det finns flera anledningar till varför människor kommunicerar med varandra. Inte sällan handlar det om att de vill förstå något, lära sig något eller komma fram till en gemensam ståndpunkt.

I sådana fall är det mycket viktigt att kommunikationen sker på rätt sätt. När den ena personen pratar, måste den andra lyssna. Den som lyssnar måste också tolka det som sägs, och i sin hjärna skapa sig en tydlig bild av och förståelse för det som sägs. Om den som lyssnade inte fullt ut förstod vad som sades, kan hon ställa frågor i syfte att förstå. Inte förrän hon är helt säker på att hon förstått vad samtalspartnern menar, är det hennes tur att komma med en replik, som i allmänhet beror på det som den förra personen nyss sade. Om till exempel en fråga ställdes, så måste repliken svara på precis den frågan, på ett korrekt och tydligt sätt.

Det måste alltså finnas en logisk korrekthet genom hela samtalet. Vidare är det en klar fördel om båda parterna undviker att spontant och utan förvarning byta samtalsämne.

Dessa ”regler” kan tyckas självklara, men alltför ofta får jag känslan av att de inte följs.

Ganska ofta (inte minst i politiska debatter) hör man repliker som inte alls besvarar den fråga som ställdes, som inte alls bemöter den kritik som togs upp eller som inte alls belyser den undran som frågeställaren hade. Svaren kan handla om något helt ovidkommande.

Ibland känns det som om samtalspartnern bara stått och väntat på att få säga sin replik, som var bestämd redan i förväg. I själva verket tycks politiska debatter vara upplagda så, att de medverkande bara har för avsikt att övertyga lyssnarna om sin egen agendas riktighet och motståndarnas dumhet, vilket går emot allt som har med ärlighet och sanningssökande att göra.

Då tycker jag inte att det är konstigt att vi inte kommer någonstans med problemen i samhället och i världen.

Anmärkning: Det finns andra skäl till att människor pratar med varandra. Ibland vill personerna t.ex. bara träna sina stämband, och i sådana fall behöver reglerna ovan inte följas.