Klinisk medicinsk verksamhet är till för att hjälpa människor att må bättre. Läkare kan hjälpa människor som är skadade och sjuka, eller mår dåligt av någon annan anledning. Ibland finns bot, ibland lindring, det senare stundom i form av ett tröstande samtal. På sjukhus och läkarutbildningar är fokus stort inte bara på de rent medicinska aspekterna, utan också på patientbemötandet och på etiken inom sjukvården. Allt detta är mycket bra.

Men samtidigt kan jag känna att lejonparten av alla problem inte alls har så mycket med sjukvården att göra. Problemen kan inte i grunden lösas av doktorn och sjuksystern, och inte heller är det dessa aktörer som orsakar problemen. Det är nämligen inte sjukdomar och fysiska skador som orsakar större delen av lidandet i världen. Storboven i dramat är i stället människan själv, och det sätt hon behandlar sina medmänniskor på, inte minst här i västvärlden. Ibland känner jag att det är där jag borde lägga mitt fokus.