En annan sak som inte direkt är ”anpassad för mig” i läkarutbildningen är utbildningen i professionell samtalsteknik, åtminstone inte som den är utformad under de första tre terminerna.

I princip handlar undervisningen om att få studenten att bli van vid det professionella samtalet, som på många sätt skiljer sig från den sorts informella kommunikation ”man” är van vid med sina kamrater sedan tidiga barnsben. Bland annat krävs en helt annan attityd, respekt och saklighet och förmåga till att lyssna och vara empatisk och samtidigt styra och leda.

Som alltid är jag precis tvärtom: informella ”kompisrelationer” till jämnåriga har jag alltid haft mycket svårt för, och nästan aldrig haft. Däremot är jag mycket bekväm i den professionella ledarrollen, oavsett om det rör sig om lärarrollen eller läkarrollen. Där är jag hemma. (Det jag skulle ”behöva” träna på är snarare den informella kommunikationen med jämnåriga, t.ex. i klassen!)