Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Brev till CSN

Jag skickade följande brev till CSN:

Linköping den 24 augusti 2016

Bästa studiestödshandläggare!

Jag heter Andreas Rejbrand och bor i Linköping.

Jag har lidit av mental ohälsa ända sedan lågstadiet. Framför allt har jag alltid känt mycket starkt att jag är annorlunda jämfört med alla andra, och att jag inte ”passar in” i samhället. Som barn kände jag mig mycket äldre än mina jämnåriga, och jag kunde inte alls identifiera mig med dem. Jag tyckte mest att de var omogna och agerade oetiskt, oeftertänksamt och ovuxet.

Mina intressen – matematik, fysik, kemi, biologi, fysiologi, övrig naturvetenskap, läroboksförfattande, matematisk konst, språkvård, vackra böcker, operativsystem, programmering, webbdesign (semantiskt rika hypertextdokument), vackra saker – delas till synes inte av någon.

Mest problem under uppväxten gav emellertid ensamheten, och i synnerhet avsaknaden av kvinnlig närhet. Detta ledde till mycket djup depression, långa sjukhusvistelser och medicinering. (Jag äter 30 mg escitalopram i dag, och började äta medicinen för tio år sedan.) I samband med en sjukhusvistelse fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Den diagnosen har bara ställt till med elände för mig, eftersom min omgivning använt den för att trycka ner mig.

Jag slutade gymnasiet med högsta möjliga betyg (MVG) i alla ämnen förutom i Idrott och hälsa A (där jag fick VG, näst högsta betyget). [1]

Direkt efter gymnasiet började jag på Fysikprogrammet vid Linköpings universitet, där jag läste matematik och fysik. Jag läste där 300 poäng och fick kandidat- och masterexamen med 5:a som typbetyg på alla kurserna [2]. Sedan började jag som doktorand i matematik vid Matematiska institutionen på samma universitet.

Mellan 2008 och 2014 arbetade jag som lärare i matematik på Matematiska institutionen. Det var ett jobb som passade mig perfekt! För första gången i mitt liv kände jag att jag verkligen passade in. Jag älskade det jobbet! Det verkar också som om jag gjorde ett bra jobb, för jag fick mycket uppskattning från studenterna. Vid över en handfull tillfällen berättade enskilda studenter att jag var den bästa lärare de haft. Vid terminsslut brukade jag få tårtor [3], blommor [4] och tavlor [5]. Jag vann också Y-sektionens lärarpris, med motiveringen ”För att alltid finnas tillgänglig till att besvara studenternas frågor med tålamod, glädje och dedikation samt att genom en stor repertoar av alternativa förklaringsmodeller lyckas förmedla det vackra och intressanta i matematiken och ta undervisningen till nya nivåer.”

Tyvärr var jag tvungen att sluta som deltidslärare eftersom anställningen var tidsbegränsad, och det var därför jag började som doktorand. Jag tyckte om de avancerade kurserna i matematik [2] och den lilla undervisning jag fick bedriva (20 %), men var inte så förtjust i det forskningsämne jag blivit tilldelad (det var inte ens det ämne jag sökte när jag sökte jobbet). Tilltagande mental ohälsa, plus en mycket infekterad konflikt med den administrativa avdelningen angående arbetsrummet, gjorde att situationen blev ohållbar. Efter ett möte med den administrativa chefen drabbades jag av en kris och hade svårt att vistas i institutionens lokaler ett halvår efteråt. Till slut orkade jag inte mer, utan jag sade upp mig.

(Detta tror jag var en stor förlust inte bara för mig personligen, utan också för mina studenter och för samhället i stort. Jag erbjöd mig att arbeta 150 % för 80 % av lönen, och hade då gjort ett jobb av absolut toppklass, eftersom jag verkligen brann för matematikundervisning. Jag tror jag hade kunnat gå mycket långt här.)

Då hade jag drygt 200 000 kronor på bankkontot och kanske 120 000 kronor i CSN-skulder. Jag sökte jobb på ICA Maxi, men fick det inte. Jag försökte också komma in på lokförarutbildningen, men psykologen tyckte inte om min historia av mental ohälsa. Jag råkade också skicka in en anmälan till läkarprogrammet vid Linköpings universitet. Jag kom in där och började där våren 2015.

Första dagen på läkarprogrammet var en av de värsta dagarna i mitt liv. Dels var jag i chock på grund av den ekonomiska situationen, dels drabbades jag av en djup identitetskris.

Från att ha varit ”någon” var jag nu ”ingen”, vad det nu betyder. Jag tror, som nämnt ovan, att en betydande källa av tillfredsställelse (om än inte glädje) tidigare var att jag hade ”kommit någonstans” i världen och hittat ”min plats”. Jag älskade lärarjobbet, och jag tror också att jag gjorde nytta. Det jobbet var mitt liv, och min identitet. Jobbet var tillfredsställande, och jag var väldigt stolt över att vara lärare. Jag tror att jag till viss del såg det som en kompensation för de (livslånga) enorma besvikelserna och frustrationerna i mitt sociala liv att jag hade ett riktigt bra jobb, där jag också kände att jag gjorde ett riktigt bra jobb.

Under förmiddagen insåg jag att jag hade förlorat allt det här. Jag var i stället student igen och det var ”Dag 1” på en mycket lång utbildning. Jag hade ramlat ner från backen jag så mödosamt bestigit de senaste åtta åren och var tvungen att klättra upp igen från botten. Allt jag hade var borta: jag var inte längre lärare, jag hade inget jobb, jag gjorde ingen nytta längre, jag var inte längre ”bra på det jag gjorde”, min ekonomiska situation var mycket svår, jag hade inget eget rum på universitetet, jag hade inga rutiner längre. Jag var ”ingen”. [6]

Dessutom drabbades jag av en social kalldusch. De senaste sju åren hade jag förstås i egenskap av lärare haft mycket kontakt med studenter. Nu var jag själv student. Det kändes mycket konstigt; det var en chock. Sedan är jag mycket bättre på relationen lärare–student än student–student; i praktiken saknar jag helt naturlig förmåga att skaffa vänner i symmetrisk relation. [6]

Faktiskt gick jag på morgonen fram till en grupp studenter (för mig okända, och inte i min klass) som satt och arbetade med något och frågade hur det gick för dem, bara för att få känna mig lite som en lärare igen. Det verkade inte som om de tog illa upp. Det var en surrealistisk och mycket obehaglig känsla som präglade min tillvaro under förmiddagen. ”Vad sjutton gör jag här?” undrade jag.

Hela första terminen var ett trauma, eftersom jag förlorat mig själv. Rollen som student var väldigt svår, speciellt när det gällde kontakten med andra studenter. Jag passade verkligen inte in. Det visade sig också att läkarprogrammet i Linköping förmodligen är det läkarprogram i Sverige som passar mig allra sämst, i och med att det är PBL-baserat (d.v.s. speciellt anpassat för personer som har koncentrationssvårigheter och egentligen inte är särdeles intresserade av medicinsk vetenskap). Jag märkte också till min förvåning att jag var ganska ensam i klassen om att ha ett genuint och stort intressese för organisk kemi, biokemi, cellbiologi och människans fysiologi (på cellulär–molekylär nivå), samt en stor kärlek för att läsa vackra läroböcker från pärm till pärm. [7]

Faktiskt är det kanske först nu, drygt tre terminer senare, som jag börjat anpassa mig till min nya livssituation.

Jag har presterat bra på läkarprogrammet hittills. Jag har klarat alla skrivningar på första försöket (med god marginal) och också fått mycket beröm för patientbemötandet på vårdcentralen. (Läkarrollen, liksom lärarrollen, passar mig mycket bra. Rollen som student, däremot, har jag mycket svårt för, speciellt i relation till andra studenter, som också ofta är mycket unga människor.)

Jag har dock en plan för framtiden. Den är att göra klart läkarprogrammet, göra AT och sedan ST. Sedan tror jag att jag kommer att få en livssituation som jag faktiskt trivs med. Som nämnt älskar jag all naturvetenskap, inklusive biokemi, cellbiologi, fysiologi och medicin, och läkarrollen passar mig alldeles utmärkt.

Min avsikt är att använda min fritid (såväl nu som i framtiden) till mina andra intressen i livet. Bland annat arbetar jag på en mycket omfattande lärobok i matematik (på högskolenivå). Jag skriver också regelbundet artiklar [8] om matematik, språkvård, programmering och webbdesign, skapar matematisk konst [9] och skriver datorprogram [10] som jag ger ut gratis på Internet.

Enda problemet är ekonomin. Jag räknar preliminärt med att gå i konkurs under våren eller sommaren 2017. För att kunna fortsätta på läkarprogrammet behöver jag några (egentligen flera) hundratusen kronor (i bidrag och/eller lån).

Jag skulle därför önska att ni gav mig en miljon kronor i bidrag. Om detta inte är möjligt, vilket jag starkt misstänker är fallet, skulle jag önska att jag kunde få normalt studiemedel under återstoden av läkarstudierna. Annars är jag förmodligen tvungen att avbryta studierna, vilket troligtvis inte ens samhället skulle tjäna på.

Jag bifogar ett av mina senaste matematiska konstverk [11], som jag gjort i min egenutvecklade matematiska programvara AlgoSim [10b].

Jag har alltid känt mig sviken av det svenska samhället. Men kanske kommer jag efter det här att säga ”Centrala studiestödsnämnden, det är en bra myndighet, det!”.

Med respektfulla hälsningar,

Andreas Rejbrand, MSc
Linköping

www.rejbrand.se
andreas@rejbrand.se

Bilaga A. Referenser:

[1] https://rejbrand.se/rejbrand/grades.asp

[2] https://rejbrand.se/rejbrand/courses_liu.asp

[3] https://rejbrand.se/rejbrand/pix/ExtNews/t%C3%A5rta.jpg

[4] https://rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=207

[5] https://rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=143

[6] https://rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=338

[7] https://rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=323

[8] https://rejbrand.se/rejbrand/documents.asp

[9a] https://rejbrand.se/rejbrand/mathart.asp

[9b] https://rejbrand.se/rejbrand/newsfilter.asp?q=Matematisk+konst

[10a] https://rejbrand.se/rejbrand/applications.asp

[10b] https://english.rejbrand.se/AlgoSim/

[11] https://rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=353


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.