Ekot rapporterar att högskoleminister Helene Hellmark Knutsson anser att de svenska högskolorna måste prioritera pedagogisk skicklighet högre.

Så långt låter det mycket bra. Det finns många lärare i den svenska högskolan som inte håller måttet, mestadels sådana som egentligen inte är så förtjusta i undervisning, utan som föredrar forskning. Det vore mycket trevligt om personer som inte är forskare, men som brinner för undervisning, också skulle få en chans att få fast anställning.

Men ganska snart i Ekots rapportering framkommer den föreslagna lösningen på problemet: obligatoriska kurser i pedagogik.

NEEEEEEEEJ!

Ja, vi behöver goda pedagoger vid den svenska högskolan, och ja, det råder här och där ganska stora brister på den punkten i dag. Men nej, obligatoriska kurser i pedagogik är helt fel väg att gå! Det som krävs är personer som älskar att undervisa och brinner för det. Själv arbetade jag sju år som lärare i matematik vid Linköpings universitet, och jag brann verkligen för jobbet. Inte helt oväntat fick jag också väldigt mycket uppskattning från mina studenter, bland annat i form av tårtor, tavlor och blommor vid kursslut. Och jag vann också pris som bästa lärare. Jag har dock ingen som helst formell pedagogisk utbildning. Byråkratin i den svenska högskolan (plus en del mental ohälsa) tvingade mig dock att sluta undervisa (och i dag är jag läkarstudent). På den nämnda högskolan fanns det en hel del utomordentligt goda pedagoger, som genomgående fick ovationer av sina studenter, och goda resultat på kurserna. Nästan alla dessa beklagade sig över de ”pedagogiska kurserna” som var obligatoriska. En av dessa lärare sade att det man lär sig på dessa kurser antingen är ”trivialt” eller ”inte sant”.

Jag tror i stället att vägen att gå är att tillåta folk som verkligen brinner för att undervisa, att faktiskt undervisa. Mindre byråkrati och färre måsten gör att folk får göra det som de faktiskt är bra på.

Anmärkning: Större delen av den här texten skrev jag som en kommentar till en artikel i Läkartidningen.