Ett av de allra mest karaktäristiska felen i skriven svenska i dag är som bekant felaktigt bruk av tecknet semikolon. Se även min kampanj semikolon.info. Det vanligaste felet är att folk använder semikolon när de egentligen borde använda ett vanligt kolon, eller, ibland, inget skiljetecken alls. Medan semikolon, precis som en vanlig punkt förbinder fullständiga huvudsatser med varandra (och då fungerar som en konjunktion mellan sådana fullständiga ”meningar”) så används ju vanligt kolon vid ”presentation”. Se ovan länkade artiklar för mer information. Gör det.

Tillbaka igen? Då kan vi fortsätta. Förutom det allra mest typiska felaktiga semikolonbruket (före en uppräkning av tre objekt) och nära släktingar till detta så finns det en uppsjö av andra exempel på semikolonrelaterade felaktigheter att finna i dagens nyproducerade texter. Här tänkte jag ta upp ett exempel där semikolon felaktigt används för att avgränsa en ”rubrik” i en punktlista:

Detta är inte ett korrekt bruk av tecknet semikolon (vi avgränsar inte fullständiga huvudsatser och tecknet används inte heller som överordnad separator mellan element i en uppräkning). Eftersom vi är i en lista antyder semikolonet att t.ex. ”bilar” och ”åker oftast …” är två texttyper i en symmetrisk relation till varandra (såsom ”bilar” och ”båtar”), men i stället är ju avsikten att ”bilar” är ämnet som förklaras av den senare texten ”åker oftast …”. Här behövs alltså den framåtpekande funktion som ett vanligt kolon har (vilken ”överraskning” att en lösning på problemet är att byta ut semikolonet mot ett vanligt kolon‼):

En snyggare lösning är emellertid att verkligen formatera ”rubrikerna” som rubriker:

Naturligtvis kan man också använda en enkel punktlista och sedan gå igenom varje punkt i den löpande texten. Detta är ”standardlösningen” som passar utmärkt i artiklar och böcker, men kanske inte lika bra i PowerPoint-presentationer:

En annan konstig variant jag sett är följande:

Här används ett bindestreck (U+002D: HYPHEN-MINUS) efter ”rubriken”, och det finns mellanrum efter men inte före skiljetecknet. Detta är helt obegripligt. Varifrån kommer den här ovanan?

Bindestreck används som bekant vid avstavning och i vissa sammansättningar (17-åring, IBM-chefen, Harry Potter-fantast, CO₂-molekyl, A-lag, β-strålning, katt- och hundmat), medan det längre tankstrecket bland annat används som talstreck samt för inskott – som det här – i texten. Tankstreck används också i intervall (10–13) och parförhållanden (3–2-segern).

Bruket i exemplet ovan är helt galet. Om man ändå skall försöka analysera det, så är den första frågan om det verkligen rör sig om ett bindestreck eller om författaren snarare tänker på ett tankstreck. Jag tror på det senare, för någon sammansättning är det ju verkligen inte tal om. Men ett tankstreck har alltid symmetriskt mellanrum intill sig (se exemplen ovan). Alltså kan man återigen inse att något är väldigt fel här.

På tal om streck och mellanrum: En annan sak jag sett flera gånger bara i år är att folk skippar mellanrummet efter bindestrecket när det riktar sig till ett gemensamt efterled (t.ex.) något ord längre fram i texten:

Jag ryser av förfäran. (Givetvis skall det vara mellanrum mellan bindestrecket och konjunktionen:

)