Livet är som en uppförsbacke utan slut. Man föds längst nere vid bergets fot, på randen till ingenting, med en outgrundlig drivkraft att klättra uppåt till ständigt högre höjder. Lutningen gör färden svår – man snavar på kvistar och halkar i gyttjan, vedermödan förstärks av plötsliga anfall av sorgsenhet, rädsla, hat och förtvivlan. Men man fortsätter alltid.

Den tillryggalagda sträckan svarar mot den kunskap, ekonomiska rikedom och sociala status man erhåller genom livet. Efter en lång men ändlig vandring tappar man så fotfästet, och faller ned, tillbaka till intets avgrund. Liksom en dators arbetsminne går förlorat när strömmen bryts, så tillintetgörs när döden inträffar alla erfarenheter och minnen.

Innan dess, under färden uppför berget, anar man alltid en bättre plats högre upp – man söker efter den bergstopp som inte finns. Trots det är backen inte överallt sig lik; den förändras sakta, nästan omärkbart på kort sikt, men med tiden märker man att man inte befinner sig där man var i går. Kanske minskar terrängens eländighet, kanske finner man träd med de finaste frukter. Kanske lite högre upp. Kanske kommer man aldrig dit.

Men man fortsätter alltid.