Om sexköp för funktionsnedsatta:
Vanliga frågor

Vanliga frågor, invändningar och kommentarer om min artikel om sexköp.

Invändning: Frågan är svår eftersom det finns en konflikt mellan olika mänskliga rättigheter (rättigheter för funktionsnedsatta respektive för sexarbetare).

Det finns helt klart en konflikt mellan olika politiska agendor.

En rörelse som får väldigt mycket fokus i dag är just den om sexuellt tvång och sexuell utsatthet, vilken är relativt intimt förknippad med flickors och kvinnors rättigheter och #metoo-rörelsen.

Denna avhandlas dagligen i media och får mycket stort fokus i samhället. En offentlig person som går en millimeter för långt på #metoo-sätt kan säga adjö till hela sin karriär.

Å andra sidan har ingen någonsin hört talas om sådana som jag i media. På sin höjd har de hört om Elliot Rodger och någon diskussion om hur samhället tidigare kan fängsla sådana personer.

Jag misstänker att detta gör så att ytterst få personer vågar säga något positivt om den fråga jag vill driva – sexköp för funktionsnedsatta.

Däremot ser jag inte alls någon fundamental konflikt mellan dessa två gruppers rättigheter. Den form av ”sexköp” som jag förespråkar legalisering av är inte alls vad gemene man tänker på när han eller hon hör ordet ”sexköp”. (Se nästa fråga.)

Invändning: Vi kan aldrig ge rättigheter till en individ (t.ex. en funktionsnedsatt) på bekostnad av en annan individs (t.ex. en sexarbetares) rättigheter, detta ligger också i linje med hur de mänskliga rättigheterna är utformade.

Jag är utilitarist, och skulle kanske inte formulera mig exakt så, men i all väsentlighet håller jag med dig.

Jag vill inte få fysisk närhet på bekostnad av en annan persons integritet eller rättigheter!

Som jag nämner i slutet av filmen så är jag öppen för en mycket strikt kontrollerad lösning, där de som ger fysisk närhet är specialutbildade, mycket starka och oberoende personer som gör det för att de själva verkligen vill det, bland annat för att de vet vilken oersättlig gåva de ger den funktionsnedsatte. De är inte beroende av en eventuell ekonomisk ersättning och de gör det definitivt inte som huvudsaklig sysselsättning, utan på sin höjd någon gång i månaden.

Jag är övertygad om att det finns människor som har väldigt mycket erfarenhet av fysisk närhet och för vilka detta inte alls vore en stor sak. Verksamheten skulle kunna vara tillgänglig endast för personer med läkardiagnosticerad oförmåga att på egen hand skaffa närhet och för vilka utanförskapet medför ett enormt och livslångt lidande. Verksamheten skulle kunna bedrivas i samarbete med sjukvården, bland annat för att garantera medicinsk säkerhet.

Jag skulle vilja se det som att ge blod, vara Greenpeace-aktivist, polisens volontär eller något sådant.

Invändning: Vi tror inte att det vore en lösning att legalisera sexköp.

Mycket på grund av det du också tar upp i din film, att kvinnorna som säljer sex ofta är mycket utsatta. Det kan handla om ekonomisk utsatthet eller att hon varit med om övergrepp eller andra trauman. Att en del kvinnor som säljer sex säger att de har valt det själva och att de trivs med detta är inte, som vi ser det, skäl nog att ta bort kriminaliseringen.

För oss handlar det dock inte om moral utan om att samhället måste markera att det inte är okej att utnyttja människor på det sätt som sker i prostitutionen.

Jag håller helt med dig om riskerna med sexköp, även om jag misstänker att Amnesty kanske har en poäng. Men legalisering av sexköp i stort är inte en hjärtefråga för mig. Jag tror absolut att majoriteten av alla sexköp i Sverige (och i alla andra länder) är av förkastlig natur.

Min hjärtefråga handlar i stället om den lilla, lilla, osynliga grupp av människor som faktiskt blivit djupt traumatiserade av sitt utanförskap, som är på ett litet barns nivå när det gäller sex och för vilka ”bara” en kram skulle betyda mer än någon skulle kunna ana.

Det finna sådana personer – jag är en av dem.

Min barndom präglades helt av detta utanförskap. I tonåren blev det sjukhusinläggningar och medicinering. Jag förlorade min dröm om att bli matematiklärare p.g.a. den enorma friktionen mot samhället. Jag blev sedan utfryst på läkarprogrammet och behandlad med förakt av lärarna. Den fleråriga rättsprocessen mot LiU har gett mig PTSD och jag är i dag deltidssjukskriven. Under tre års tid var det skytteltrafik med polisen till akutpsyk när jag inte ville leva längre. Priset för min familj har varit enormt.

Det svåraste är ändå inte att mina drömmar togs ifrån mig eller PTSD:n, utan det faktum att jag inte blir trodd, utan snarare bemött med rädsla och förakt.

En del av problematiken kan vara att personer som är som jag aldrig fått någon uppmärksamhet i media.

Jag menar, om en offentlig person går en millimeter för långt på ett #metoo-relaterat sätt så är dennes karriär slut! Men att LiU gett mig och min familj men för livet tycker inte någon är något problem. Det finns en viss orättvisa här.

För denna lilla, lilla del av befolkningen, borde samhället erbjuda fysisk närhet. Jag är övertygad om att det finns människor som har väldigt mycket erfarenhet av fysisk närhet och för vilka detta inte alls vore en stor sak. Personer som bara gör det för att de brinner för att hjälpa de funktionsnedsatta, som inte alls primärt gör det för en eventuell ekonomisk ersättning.

Själv har jag åkt till Danmark några gånger. Se en senare fråga för detaljer.

Men, som sagt: jag förespråkar inte nödvändigtvis den danska modellen, utan skulle helt och fullt nöja mig med en mycket, mycket striktare och mer kontrollerad verksamhet, enbart för personer med läkardiagnosticerad oförmåga att på egen hand skaffa den typen av närhet och för vilka utanförskapet utgör ett enormt och livslångt lidande. Kanske ”bara” kramar och handhållning.

Jag förespråkar inte sexköp för ”vanliga” män som bara vill ha sex för nöjes skull.

Hur har ditt utanförskap påverkat ditt liv?

Min barndom präglades helt av detta utanförskap, från och med lågstadiet. I tonåren blev det kraftig depression, ångest, sjukhusinläggningar och medicinering. Som ung vuxen förlorade jag min dröm om att bli matematiklärare p.g.a. den enorma friktionen mot samhället. Jag blev sedan utfryst på läkarprogrammet och behandlad med förakt av lärarna. Den fleråriga rättsprocessen mot LiU har gett mig PTSD och jag är i dag deltidssjukskriven. Under tre års tid var det skytteltrafik med polisen till akutpsyk när jag inte ville leva längre. Priset för min familj har varit enormt.

Från gymnasiet och uppåt klarade jag inte av att se på tv eller läsa tidningar, för då påmindes jag om att personer i min ålder och yngre redan börjat med fysisk närhet. Bara tanken på det orsakade så stor smärta att jag inte kunde hantera den.

Det svåraste är ändå inte att mina drömmar togs ifrån mig eller PTSD:n, utan det faktum att jag inte blir trodd, utan snarare bemött med rädsla och förakt.

Hur ser dina resor till Danmark ut?

Institutionen jag varit på, i ett av de finare kvarteren (tror jag) i Köpenhamn, känns väldigt trygg. Den drivs av en medelålders kvinna som verkar mycket empatisk. En snäll hund ligger och sover i korridoren. I högtalarna spelas feministisk musik. Ingen kontakt slemhinna–slemhinna tillåts.

De sexarbetare jag träffat där har nästan alla varit danska kvinnor i 20–30-årsåldern (etniska danskar). Universitetsstudenter. De säger att de gör det dels för att de tycker om det, dels (och framför allt) för att de vill ha extra pengar till t.ex. resor. Ingen har sexarbetet som huvudsaklig sysselsättning och ingen är ekonomiskt beroende av det arbetet. De verkar mycket medvetna om sina rättigheter, trygga i sig själva, mycket självsäkra. En del blir förvånade när jag nämner den svenska lagstiftningen.

Varje gång jag kommit dit har jag blivit mer eller mindre förstenad av skräckblandad förväntan. Jag berättar för henne att jag är nervös och på ett litet barns nivå när det gäller sex, och förklarar varför jag reser till Danmark ”bara” för att träffa henne.

Jag brukar vara där halvannan timme, vilket kostar ungefär 3 000 SEK. Nästan hela tiden ägnas åt pratande, kramande och handhållning. Men det blir lite mer, det måste jag medge. Dock tar jag själv aldrig några initiativ eller står för någon form av mobilitet, utan är så blyg och nervös att jag ligger helt stilla och orörlig hela tiden när vi kommer ner till ”sexsnåret” (som Robert Gustafsson sade). Men jag älskar det, och det betyder otroligt mycket för mig. I och för sig skulle jag nog inte våga säga ifrån om hon börjar göra något jag ogillar, men det har aldrig hänt i Danmark. Ingen där har gjort något med mig som jag tyckt varit obehagligt, utan de har varit väldigt varsamma med mig.

Finns det något som du själv ogillar med institutionen i Danmark?

Ja, det finns det absolut.

Även om jag kan tänka mig att institutionen i Danmark är en av de allra tryggaste i världen, så är verksamheten ändå relativt oreglerad. Jag skulle föredra om verksamheten kunde garantera trygghet för såväl utövare som kunder, gärna med specialutbildade utövare och med strikt medicinsk säkerhet.

Utöver detta så känns det ofta som om verksamheten inte primärt vänder sig till sådana som mig. Tittar jag på deras webbplats så hittar jag bara en massa ”jättekonstiga” bilder på sexarbetarna. De är helt eller nästan helt nakna, ibland med underliga högklackade skor och ofta i sexuellt utmanande poser. Självfallet får de här personerna klä sig som de vill och positionera sina extremiteter på valfritt sätt, men det faktum att institutionen använder sådana bilder för att locka till sig besökare antyder att jag egentligen inte tillhör den primära målgruppen. Jag tycker nämligen att dessa bilder bara är konstiga, nästan obehagliga. Jag skulle föredra bilder där de har helt normala kläder på sig, har naturlig och vardaglig kroppsställning och bara ser snälla och trevliga ut.

Däremot är detta inte ett jätteproblem vid mina faktiska besök där, eftersom jag lärt mig att det bakom den ”konstiga” fasaden finns helt vanliga människor!

Jag skulle väl egentligen föredra om de hade kläder på sig vid besöket, men jag antar att de flesta kunder mest ser kläderna som ett hinder, samt att det är enklare att hålla verksamheten hygienisk om kläderna skippas. Hudkostymen är som bekant lätt att rengöra.

De flesta sexarbetare läser snabbt av mig och förstår, eller i vart fall anar, att jag är på ett litet barns nivå, och brukar självmant anpassa sitt beteende efter det. Men jag skulle förstås känna mig tryggare om de redan i förväg visste om det.

Du säger att du inte kan hitta någon via s.k. nätdejting, men har du prövat?

Det har jag gjort sedan 14-årsåldern; mycket tid och pengar har lagts på sådant. Jag har antagligen svarat på tiotusentals profiler. Av dessa kanske någon procent svarat tillbaka med ett vänligt ”nej tack”.

Jag är så pass annorlunda tankemässigt, intressemässigt, känslomässigt att mycket få skulle passa ihop med mig. Kanske en och annan, men då är det i stället mitt bagage som blir alltför skrämmande. Om det ändå finns någon kvar så är det osannolikt att det är någon som jag själv skulle vara romantiskt intresserad av. Även om jag naturligtvis inte har eller kan ha särskilt höga krav, så är det förstås inte så att jag finner varje person med kvinnlig karyotyp romantiskt intressant.

Numera är den dominerande nätdejtingplattformen Tinder. Om jag under ett dygn markerar kanske 20 profiler som intressanta (drar med musen åt höger), så händer det kanske en gång i halvåret att någon gör så med min profil. Jag har varit på Tinder så pass länge att jag har relativt god uppfattning om de vanligaste orsakerna till sådana ”likes”: (1) personen slant med musen/fingret och drog åt höger eller uppåt av misstag; (2) standardiserat bedrägeriförsök; (3) personen är på krogen med sina kamrater, alkoholpåverkad, och hittar en konstig typ med långt skägg på Tinder som de vill reta lite; (4) personen ser att jag har det svårt och vill skriva ett kort meddelande med tröst eller uppmuntran, men kan inte tänka sig att träffas (min personliga favorit av dessa fyra).

Men det är klart att sannolikheten för en träff på Tinder är nollskild. Förr eller senare händer det. I mitt fall senare, kanske var 20:e år eller så. Men även om det ser ut att vara en lyckad matchning så är det väldigt mycket som kan gå fel.

Säg att vi träffas. Om det då blir någon form av fysisk närhet, t.ex. kram eller handhållning, så är det en väldigt stor grej för mig. (Nästan alla underskattar precis hur stor grej det vore.) Den dagen kan mycket väl bli en av de mest betydelsefulla i mitt liv. Den fysiska kontakten och dess sociala sammanhang skulle förmodligen orsaka en enorm känslomässig reaktion hos mig, flera storleksordningar över det normala. Positiv, helt klart. Glädjekänslan och tryggheten (blandat med viss chock och positiv nervositet) vore överväldigande. Vad är då problemet här? Jo, om inte hon är medveten om detta kan det leda till att vi får svårt att förstå varandra. Min reaktion på den fysiska kontakten är onekligen mindre vanlig i populationen.

Om sedan något händer, så att det inte blir mer efter den träffen trots att jag varit inställd på det, ja, då blir det lite knepigt. Då kommer den här positiva känslan, vars magnitud är storleksordningar över det normala, att bytas mot en ångestkänsla av liknande magnitud. Det kan bli tal om sjukhusinläggning. Och även om jag aldrig någonsin i en sådan situation skulle tvinga mig till en fortsättning av relationen, så kan det hända att omständigheterna i sig upplevs som obehagliga för henne.

Det jag försöker säga är att det vore mycket tryggare ifall personer som jag slapp vara på Tinder, utan i stället fick regelbunden närhet av specialutbildade personer, t.ex. via sjukvården.

Eftersom kontakten är regelbunden så behöver jag aldrig vara rädd för att kontakten plötsligt försvinner eller tar slut. Varje månad vet jag att jag får träffa någon. Och om t.ex. sjukdom förhindrar mötet en viss månad, så vet jag att det blir något nästa månad i stället, precis som en inställd tid hos tandläkaren bara medför en liten tidsmässig förskjutning. Det är inte så att man behöver oroa sig för att man aldrig mer får gå till tandläkaren.

Och eftersom givaren av närhet är specialutbildad och insatt i aktuellt patientfall så är hon (eller han) medveten om hur mycket t.ex. handhållning betyder för patienten, och kan anpassa sig efter patientens individuella förutsättningar.

Slutligen behöver man med sådan organiserad verksamhet inte vara rädd för att givaren av närhet går för långt eller att någon form av smittspridning sker.

Det handlar om trygghet.

PS. Jag ljög lite ovan. Det finns faktiskt en femte relativt vanlig orsak till match på Tinder, och det är när någon medvetet matchar med mig bara för att berätta för mig vilken dålig människa jag är som köper sex. Detta är den orsak jag tycker sämst om. Eftersom jag inte har något skinn alls på näsan så blir jag varje gång fruktansvärt upprörd över att hon inte tror på mig när jag beskriver min situation eller när jag säger att jag bara förespråkar ”etiskt” sexköp enligt beskrivning ovan. Det brukar bli så att jag får ta ett antal Sobril och sedan hoppas att jag är i form igen dagen efter.

Invändning: ”Sex är inte en mänsklig rättighet!”

Det här är en av de vanligaste invändningarna jag får, inte sällan av personer som säger att de sett filmen fast de egentligen bara tittat några sekunder på den.

Problemet med uttalanden i stil med ”X är inte en mänsklig rättighet” är att de låter övertygande och utgör en genväg till publikens instämmande, fast de egentligen har väldigt oklar innebörd. Det här är – och inte bara i sexköpsfrågan – en typ av argument som förmodligen främst används av personer som antingen inte tänkt igenom frågan ordentligt, eller som är mer intresserade av att vinna folkligt stöd än av att komma fram till sanningen.

Vad som är en ”mänsklig rättighet” eller ej är en definitionsfråga och den faktiska innebörden av begreppet ”mänsklig rättighet” ändras med tiden.

”Sex är inte en mänsklig rättighet!” Nej, kanske inte. Men vad har det egentligen med saken att göra?

Om det finns ett litet antal människor i samhället som lider något enormt av sitt närhetsutanförskap (och som inte valt detta själva och som är världens snällaste och mildaste och respektfullaste) och det samtidigt finns personer som verkligen vill ge närhet till dessa för att de vet hur mycket det betyder för dem, så är väl det bara jättebra, oavsett om sex räknas som en ”mänsklig rättighet” eller ej?

Sedan kan man notera att det inte är en mänsklig rättighet att kunna gå på museer eller restauranger heller, men trots det är sådana inrättningar numera i praktiken tvungna att investera stora pengar i handikappanpassning. Detta trots att det lidande som drabbar en funktionsnedsatt som inte kan gå på museum förmodligen, i de allra flesta fall, är relativt måttligt i förhållande till det jag pratat om ovan (årtionden med djup depression och ångest, självmordsförsök, sjukhusinläggningar, stängda dörrar o.s.v.).

Däremot kan man kanske hävda att det är en mänsklig rättighet att ha möjlighet att uppnå ett lyckligt och ångestfritt liv, åtminstone så länge det är möjligt utan att någon annan lider men av detta. I så fall är fysisk närhet i praktiken en mänsklig rättighet för de värsta fallen av funktionsnedsatta med närhetsbrist.

Återigen: Jag vill betona att jag säkert tror att 99 % av alla sexköp som sker i Sverige och i världen är av förkastlig natur, där säljaren är mycket utsatt och blir utnyttjad av köparen som verkligen borde tänka om. Det är inte den typen av sexköp jag vill legalisera. Jag pratar om den mycket lilla andel av befolkningen som i sig är oerhört utsatt p.g.a. funktionsnedsättning och utanförskap och som kan få hjälp av (mycket starka) personer som verkligen vill hjälpa dem och som inte på något sätt har detta som huvudsaklig sysselsättning eller är beroende av någon eventuell ekonomisk ersättning.

Invändning: Jag har läst allt ovan, och det är uppenbart för mig att du behöver hjälp av sjukvården. Dina problem kan inte lösas med sexköp.

Det här kan väl nästan betraktas som den politiskt korrekta standardreaktionen på min berättelse, åtminstone på den korta versionen av den.

Men invändningen är dessvärre inte på något sätt till någon hjälp.

Den som läst den långa versionen av min berättelse vet att jag haft kontakt med sjukvården i ärendet sedan tonåren, vilket nu är i snart 20 års tid. Jag har träffat säkert över hundra olika läkare, psykologer och kuratorer och spenderat en hel del tid inlagd.

Det har inte varit mycket kontinuitet i vårdkontakten: det blir i bästa fall några gånger med samma vårdgivare, sedan blir det en ny och man får dra hela historien från början igen.

Inte för att det egentligen spelar någon större roll, för det som sjukvården har att erbjuda är ändå ganska basala åtgärder: medicinering (SSRI och ångestdämpande), läkarintyg för sjukskrivning och eventuellt kortvarig samtalskontakt med den lokala kuratorn eller psykologen.

Läkemedlen fungerar bra på mig och har god effekt, liksom sjukskrivningen. Samtalskontakterna, däremot, har aldrig gett mig något. Samtliga åtgärder är emellertid endast symtomlindrande, och bara till en viss gräns.

Det verkar således som att den svenska sjukvården inte har någon mirakelbehandling att erbjuda mig. Jag har under alla år aldrig träffat någon vårdgivare som har varit specialiserad på min typ av problematik.

Däremot vet jag hur enormt mycket resorna till Danmark gett mig.

PS. Jag tycker det är lite märkligt att de flesta människor kan förstå och acceptera att vi ännu inte kan bota alla fall av cancer, men trots detta inte tror på mig när jag säger att sjukvården inte verkar ha så mycket att erbjuda mig! Det sårar väldigt mycket. Är det så konstigt att vi ännu inte har mirakelmedicin för varje lustighet i den (extremt komplexa) mänskliga hjärnan?

Skulle du själv kunna tänka dig att ge fysisk närhet åt människor som du inte alls attraheras av?

Frågan är egentligen inte så relevant som man kan tro, för min tes är ju att det existerar personer som kan tänka sig det. Denna tes motbevisas inte bara för att man hittar en person som inte kan det.

Hur som helst är svaret på frågan: ”Ja, det skulle jag kunna tänka mig.”

Jag skulle absolut kunna tänka mig att ge fysisk närhet till någon som verkligen behöver det. Detta gäller även om det är en person som jag absolut inte finner sexuellt attraktiv. Man eller kvinna, gammal eller ung, vilken kroppstyp och (nästan) vilken personlighet som helst. Jag gör det ju för att jag vet hur enormt mycket det betyder för personen i fråga.

Enda kravet från min sida vore väl egentligen att det måste vara medicinskt säkert. Jag skulle inte vilja ta några risker med min (eller partnerns) hälsa.

Invändning: Problemet sitter i ditt huvud. Om du bara går ut och vistas bland folk och hittar några fritidsaktiviteter utanför hemmet så kommer du att få vänner som alla andra.

Det här är en väldigt vanlig invändning som jag ofta får när jag pratar med nya personer om mina problem. Efter att ha känt (till) mig i en halvtimme eller så, så anser de sig ha kommit fram till lösningen.

Det är bara det att lösningen inte fungerar i praktiken. Hade det varit så enkelt hade jag väl själv kommit på den lösningen under de fler än tjugo år jag brottats med problemen? Om inte annat så hade väl någon i sjukvården sagt det till mig?

Det är det här som är så jobbigt med osynliga funktionsnedsättningar och funktionsvariationer: de syns inte.

Ingen skulle säga åt en rullstolsbunden att ta trapporna upp i höghuset; ingen skulle säga åt en blind att läsa skyltarna. Det skulle till och med anses som fult att begära detta av dem, eller att säga att de får skylla sig själva för att de ”inte ens försöker”.

Om jag får spekulera så är en del av problemet att det finns för lite forskning. Om hundra år kanske det inom de psykologiska och neuropsykiatriska disciplinerna är välkänt att den typen av uppmaningar helt enkelt inte fungerar på patienterna. Man kanske kan referera till en studie i vilken man sett att av tusen patienter så lyckades ingen bryta sitt utanförskap inom tio år med endast sådana uppmaningar som ”stöd”.

Då blir det plötsligt vetenskap av det – och kanske politiskt korrekt att bemöta sådana som mig med förståelse i stället för med frustration och förakt.

Vad vill du uppnå med den här kampanjen?

Den här stillbilden från min film sammanfattar mitt mål ganska väl:

Till 90 % handlar det alltså om att jag vill bli trodd!

Det gör så otroligt ont att vilja alla väl, lida svårt av en problematik som ingen tror på – och samtidigt konstant bli missförstådd och betraktad som en dålig människa.

Jag tror emellertid inte att jag kommer att lyckas att få till någon större debatt i ämnet under min livstid, än mindre någon större attitydförändring. Möjligtvis kan en sådan komma av sig själv, dock, de kommande årtiondena.

För egen del tjänar väl kampanjen mest som en ventil. Och dessutom finns ju alltid en mikroskopisk chans att ”rätt” person ser den.

Finns det något som du ångrar med den här kampanjen?

Jag ångrar ordvalet ”sexköp” eftersom det ordet är så laddat med associationer som inte har med mitt avsedda budskap att göra, utan som snarare förknippas med raka motsatsen.

Jag är sedan tidiga tonåren övertygad om att varje människas viktigaste uppgift i livet är att vara en så god medmänniska som bara möjligt. Man skall alltid vara snäll och mild mot alla, alltid förstående, empatisk och hänsynstagande. Man ska vara uppmärksam på sin omgivning och agera om man ser något som är orätt.

Jag har alltid stått på den mest utsattes sida.

Så givetvis är jag helt emot all form av sexköp där sexarbetaren utnyttjas eller lider men. Jag är övertygad om att en mycket stor del av alla sexköp som sker i Sverige i dag är av sådan natur.

Det är inte alls den typen av sexköp jag vill legalisera.

I stället tänker jag mig att verksamheten endast skall vara tillgänglig för (snälla) personer med läkardiagnosticerad oförmåga att på egen hand skaffa fysisk närhet och för vilka utanförskapet medför ett enormt stort och livslångt lidande. Redan här inser vi att majoriteten av dagens sexköp går bort.

Givarna ska vara personer som är mycket starka och trygga i sig själva, och som gör det för att de verkligen vill, för att de vet vilken oersättlig gåva de ger de funktionsnedsatta. Verksamheten är långt ifrån deras huvudsakliga sysselsättning och de är inte beroende av en eventuell ekonomisk ersättning från den. Verksamheten skulle kunna bedrivas inom sjukvården för att medicinsk trygghet skall kunna garanteras.

Något åt det hållet.

Det är alltså något helt annat än vad man vanligtvis tänker på när man hör ordet ”sexköp”.

I det typiska fallet – åtminstone om det är jag som är den funktionsnedsatte – kommer mötena att helt styras av givaren. Hon (eller, i allmänhet: han eller hen) kommer att ha all makt över situationen.