Gästbok

Hej Sannie!

Stort tack för ditt meddelande, det värmde att läsa.

Ja, jag har alltid hyst en mycket, mycket stark önskan om att få berätta om att det finns personer som jag, men min sorts problematik – jag har alltid känt mig osynlig samhället. Så för ett par årtionden sedan bestämde jag mig för att skriva boken Ändlös längtan, som dock fick väldigt lite uppmärksamhet. Dessutom tycker jag inte att jag lyckas förklara min situation på ett tillräckligt tydligt sätt i boken.

Därför gjorde jag förra året ett nytt försök med min film ”Min berättelse” som bland annat finns på YouTube. Den här gången tror jag att jag lyckades aningen bättre.

I filmen så tror jag att jag nämner att jag skrev ett stort antal brutalt ärliga brev till Klara, till den grad att jag med råge passerade gränsen för känslomässig utpressning. Detta riktat mot en ensam individ, en 18-årig kvinna. Jag har inte svårt att förstå att rektorn kände sig tvungen att göra en polisanmälan.

Det är klart: om samhället, gymnasieskolan och rektorn hade haft mycket större kunskap om autism (och andra livsförsvårande omständigheter, som t.ex. de B-klusterrelaterade problem som jag också har stark genetisk predisposition för), så hade det kanske inte slutat så här. I så fall hade de kanske t.o.m. kunnat hjälpa mig att må bättre långt tidigare, så att vi aldrig ens kommit till historien med Klara.

Men den kunskapen fanns inte, och jag tycker det är svårt att kritisera gymnasieskolans rektor personligen för detta. Jag fick ju dessutom fortsätta sista terminen, om än på distans.

Då har jag faktiskt mycket svårare att köpa Linköpings universitets agerande. Det tycker jag är magstarkt och där har jag svårt att se några betydande förmildrande omständigheter för LiU:s agerande, som jag nämner i slutet av filmen.

Men tack än en gång för ditt jättefina och kloka brev.

Andreas Rejbrand