Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

HEL-trauma och obduktionsrekreation

Jag har många gånger tidigare skrivit om hur illa läkarprogrammets PBL-metodik passar mig. (Exempel: 259, 323 samt 368.) Ett annat exempel på där jag inte riktigt passar in i mallen är när det gäller dissektioner och obduktioner. Det verkar nämligen som om majoriteten av studenterna tycker att sådant är obehagligt, och ibland får man intrycket av att lärarna nästan förväntar sig att studenterna skall tycka så. Momenten introduceras med mycket stor varsamhet under flera terminers tid, lite åt gången och med mycket information och stöd (inklusive präst).

Själv tycker jag inte det finns någon komponent av obehag alls. Tvärtom tycker jag det är trevligt att vi (”för en gångs skull”) får göra något genuint naturvetenskapligt lärorikt och intressant. Själv hade jag i stället behövt extra stöd under första terminen på grund av HEL-traumat. (Och detta menar jag bokstavligt.)

Det har vid något tillfälle hänt att jag känt mig lätt irriterad, inte främst över varsamheten i sig (som är bra för studenter som tycker att det är obehagligt), utan över lärarnas fördomsfullhet i deras tro att ”alla” studenter tycker och känner lika.

Men hur kommer det sig att jag inte tycker det är obehagligt med obduktion?

Det vet jag inte. Kanske är det en konsekvens av det genetiska arvet (och lotteriet), eller så har det med uppväxten att göra. Det senare förefaller inte helt osannolikt.

Jag var alltid utanför som barn, var mobbad och hade sällan några vänner. Detta gav mig mycket tid över åt att tänka. Eller så var jag helt enkelt lagd åt tankehållet. I vilket fall som helst blev det mycket funderande, i synnerhet på högstadiet då jag tänkte väldigt mycket på döden, meningen med livet, rätt och fel, vår plats i universum. Det var också då jag började skriva uppsatser om dessa ämnen. Jag skrev en ny sådan varje år, fram tills 2006. Det dokumentet tycker jag nämligen fortfarande är så pass klockrent att jag inte känner något behov av att skriva ett nytt dokument.

Jag känner att jag har tänkt klart när det gäller livet, döden och etiken (med marginal). Jag kan inte komma på något mer än vad som står i dokumentet från 2006. Jag känner mig heller inte ett dugg rädd för döden. Det som är otäckt här i livet – och det finns väldigt, väldigt, mycket sådant – är lidandet, och döden garanterar ju faktiskt frihet från lidande. Lägg sedan till dödens oundviklighet, så förstår du min inställning: det är inte vist att vara rädd för något som dels är oundvikligt, dels inte är farligt.

Utöver tänkandet har jag också fått hård hud genom uppväxten. Som nämnt på min webbplats har mitt liv sedan skoltiden till alltför stor del varit en enda lång kedja av djupa livskriser. Hur många gånger har jag inte känt att ”livet är slut”, ”nu är det över” (som t.ex. efter mitt möte med den administrativa chefen, efter mitt möte med tågpsykologen, efter lägenhetsvisningen och under hela termin 1 på läkarprogrammet). Då blir man kanske lite avtrubbad, åtminstone så pass att man inte längre är rädd för döda kroppar, som sedan länge blivit av med allt sitt lidande.

Häromdagen pratade en amanuens om obduktionsundervisningen. Hon var faktiskt bra. Hon betonade flera gånger att alla är olika, och att det faktiskt finns personer som inte alls tycker att det är obehagligt. Det tyckte jag om. Kanske hade hon läst 175 (men nästan säkert inte).

Hon förirrade sig emellertid lite, anser jag, när hon begrundande inte-skada-principen. Hon menade på att det onekligen kan uppfattas som att man orsakar ”skada” om man skär upp en kropp och tar ut alla organ. Njaoe, så kan man kanske se det, men helst inte. Vad har vi klinisk medicinsk verksamhet till? Det finns i princip bara en anledning, och det är för att vi vill göra människor friskare och lyckligare: vi vill minska lidandet och öka välmåendet i livet. Obduktioner orsakar inget lidande för patienten (eftersom patienten är död vid det laget), men den vetenskapligt sett nästan ovärderliga kunskap som erhålles från obduktioner används för att förstå sjukdomsförlopp till gagn för alla nu och i framtiden levande människor. Obduktioner gör alltså nytta – inte skada.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.