Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Det fördomsfria mötet

Jag drömmer om en värld i vilken alla människor har som mål att göra det som minskar lidandet och ökar välmåendet för samtliga inblandade individer. För att effektivt lyckas med detta måste man tänka kritiskt och försöka vara fri från fördomar.

I somras var jag på handledarutbildning på en lokal trafikskola. En annan person som också skulle gå utbildningen var starkt negativt inställd till hela idén. Jag hade inför mötet försökt nyansera vederbörandes syn på den numera obligatoriska utbildningen. Trots allt kan det ju uppfattas som smått anmärkningsvärt att det i Sverige är lagligt för personer utan körkort, kanske utan någon som helst träning eller certifiering, att framföra personbilar på allt från trånga stadsgator till snabba motorvägar i mörker och regn.

Mötet inleddes med att trafikskolläraren stormade in i salen och med sin allra kraftfullaste röst yttrade en fråga, varpå han direkt lämnade salen igen. En sådan entré hade passat utmärkt på en Dramatenföreställning, men i det här sammanhanget uppfattade jag det snarare som en ganska enfaldig machostil antagen av läraren i syfte att visa sin dominerande ställning i den aktuella sociala situationen. Jag antar att det här är en stil som inte är helt ovanlig bland vuxna som till stor del arbetar med ungdomar.

Större delen av den förmiddagslånga utbildningen visade sig gå ut på att belysa begrepp som attityder, grupptryck och sociala faktorer. Naturligtvis kommer även etanol in i bilden (men inte som fordonsbränsle). Den här delen av utbildningen var helt meningslös för mig, som under hela min uppväxt, framförallt under mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet, känt ett förakt gentemot mina jämnårigas ständiga dumheter på dessa områden. Faktiskt har jag inte haft en riktig vän i hela mitt liv. Nu för tiden finns det bokstavligt talat ingen i Linköping som jag har någon kontakt med utanför arbetet (och jag har aldrig druckit sprit). Troligtvis skulle jag låta mig påverkas av grupptryck långt senare än bilskolläraren själv. Att jag skulle falla för grupptryck är ungefär lika troligt som att förre påven skulle medverka i en homosexuell pornografisk film.

Vi fick också höra om eco driving. I samband med det fick vi se en film som jag tror var tänkt att vara humoristisk. Även om det blev en del skratt i salen så hade filmen förmodligen passat bättre på lågstadiet, eftersom yngre barn är mer lättroade.

Själv lärde jag mig nästan ingenting under förmiddagen. Utöver min ovan nämnda envishet i att alltid göra det som är rätt (oavsett vad andra tycker), så känner jag som bilförare en ganska stor glädje i att framföra bilen på ett tydligt och förutsägbart, säkert och miljövänligt sätt. Jag tävlar med mig själv om att inte behöva stanna vid rödljus, jag kör alltid på höger sida av vägen (även i vänstersvängar på natten när jag är ensam i hela kvarteret), jag ger alltid tecken (också även om jag är helt ensam på vägen), o.s.v.

Jag lärde mig däremot en sak, nämligen att det inte är föraren, utan den enskilda passageraren, som kan straffas om denne inte har bälte på sig. Det hade jag inte tänkt på (och jag hade dessutom gissat på föraren), det medger jag.

Bilskolläraren avslutade mötet genom att säga att han vore väldigt förvånad om det fanns någon i salen som inte lärt sig något under förmiddagen. Det var det här som jag störde mig mest på. Visst, kanske var det så i den här gruppen att alla lärde sig något. Jag själv lärde mig ju en sak. Men med tanke på hur ytterst nära det var att jag inte lärde mig något alls, så var han väldigt nära att ha fel. Och han som var så säker. Själv inser jag att det rimligtvis förekommer då och då att folk inte lär sig något nytt under dessa möten (och med lite rim och reson kan man ju tycka att jag själv tillhör den kategorin). Att läraren då uttrycker säkerhet i att sådana personer inte existerar handlar ju antingen om bristande förståelse för omvärlden eller om medvetet försummande av vissa typer av människor. I båda fallen rör det sig om en slags fördom.

Missförstå mig inte: jag tycker det är fullt rimligt att den här utbildningen är obligatorisk. Den är säkert givande för en stor del av befolkningen, och i praktiken skulle det nog vara svårt att ge dispens åt personer som tror sig redan kunna allt; det skulle nog inte fungera. Däremot hade det varit mycket snyggare om läraren avslutat med ödmjukhet i stället för arrogans: han borde ha sagt något i stil med det här: "Det är mycket möjligt att några av er inte lärt er något alls i dag, men jag hoppas samtidigt ni förstår att vi är tvungna att ge den här utbildningen."

Att jag själv hamnar i en ofta bortglömd kategori av människor tillhör för övrigt vanligheten. Bland annat manifesterar sig detta i min reaktion på bioreklamen, som är fylld med burdusa flamsande ungdomar som undrar om jag vill dela en Coca-Cola med dem1 och information till sexuellt aktiva tonåringar.


1 Jag tycker om Coca-Cola, men jag är mindre förtjust i hjordar av ungdomar som beter sig som berusade orangutanger.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.